onsdag 22 augusti 2012

Om min väg till acceptans

Jag ska inte påstå att det aldrig smärtar till. Den lilla hjärtsnörpen aktiveras oftast av små flyende ögonblick. Kanske ser jag en mamma sitta i lekparken. Hon sitter lugnt på bänken och knapprar på sin telefon medan barnen leker för sig själv. Jag går förbi och känslan sköljer över mig: så där lätt kunde också jag ha det. Om inte… Inte för att jag skulle vilja byta bort mitt barn. Absolut inte. Men den lilla sorgen av den försvunna drömmen (läs: drömmen om ett "normalt" liv) kommer kanske för alltid att mellan varven göra sig påmind.

Medan tiden gått märker jag dock att dessa hjärtsnörp kommer alltmer sällan. Jag kan oftast (så gott som alltid numera) betrakta normalstörda familjer utan att känslan kommer på. Jag kan på ett äkta sätt dela deras glädje över goda och positiva saker som hänt i familjen. 

Tiden har hjälpt mig och läker mina sår. Sedan kan jag kanske tacka mig själv också för att jag medvetet valt att aktivt bearbeta mina känslor. I den processen har mina nära & kära, andra i liknande situation och professionella varit till oerhört stor hjälp.

Jag läste nångång en klok definition om acceptans: Att acceptera innebär att säga ja till verkligheten som den är. Att acceptera betyder inte att vara passiv eller att tycka att allt är bra. Att acceptera innebär en aktiv handlig. Något vi till slut väljer för att kunna gå vidare. 

Vägen till acceptans tror jag varierar för var och en av oss som i livet ställs inför tuffa situationer. Men jag tror att det finns en del faser vi behöver gå igenom, för att komma till acceptansen. Den klassiska sorgeprocessen är kanske det som en del av oss behöver gå igenom? För mig har det åtminstone varit så. Från chock, reaktion och bearbetning till nyorienteringsfasen som innefattar acceptansen. Alla faser behövde jag gå igenom med besked! Detta för att starkare kunna gå vidare i tillvaron. 

I dag accepterar jag totalt vårt liv, även om små hjärtsnörp ibland gör sig påminda. Jag är tacksam för att få uppleva denna unika erfarenhet, med sina upp- och nedförsbackar. Det är mitt liv. Det är vårt liv. Ett liv jag aldrig skulle byta bort. Vi vandrar alltså vidare här i landet Annorlunda, hand i hand. 

måndag 20 augusti 2012

Jag önskar du suttit bedvid mig. Repris.


Texten nedan skrev jag på vårt äldsta barns examensdag. Bloggern har bråkat och av någon konstig anledning har inlägget försvunnit från bloggen, puts väck… Hade tur nog sparat den. Jag vill ha texten här och därför lägger jag nu upp den i repris (även om texten inte är dagsaktuell) och hoppas den hålls här denna gången. Det är en för mig viktig text. 

**************************************************************************************
Barnen har blivit förda till dagis. Jag sminkar mig och hör när han säger att nu sticker han i väg. Jag hojtar till att vänta lite. Jag vill ju se att kostymen sitter som den ska. Han är så stilig i sin kostym och röda slips. Du har ett så vackert barn! Han har de finaste ögon med långa ögonfransar och tjockt, lite självlockigt hår.

Han åker med egen bil till dimissionsfesten. Jukka och jag åker en liten stund senare. Vi sitter i festsalen och hör på de fina talen. Grupp efter grupp går examinanderna upp på scenen för att få sina betyg. Jag sitter där på min stol och känner hur det bränner till bakom ögonlocken. Några tårar smyger sig ned för kinden.

Det här är en fin dag: ditt barn blir i dag utexaminerad. Jag är så stolt över honom. Samtidigt känner jag att det är så fel att du inte får sitta här. Det är du som borde vara här och känna stoltheten över din son. Jag skulle bara sitta bredvid dig, tillsammans med din bror.

Men livet ville av oförklarliga skäl annorlunda. Du togs bort från hans liv. Ödet ville att jag så småningom skulle träda in som kvinnan som skulle fostra ditt barn. En uppgift jag gjort så gott jag kunnat.

Jag tänker ofta på dig. Vi har ju de facto aldrig träffat varandra. Du hade redan gått bort när jag träffade din bror, som kom att bli min man och pappa till mina biologiska barn.

Jag har sett foton på dig. Jag känner igen dig från dem. Jag kommer ihåg dig från gatubilden. Vi har nog mötts på stan, gått förbi varandra utan att veta hur våra öden skulle flätas samman. Tänk om vi då vetat...

Jag undrar ofta vad vi skulle ha tyckt om varandra? De som känner oss båda brukar säga att vi skulle ha blivit goda vänner. De säger att du skulle ha varit tokförälskad i Anton och Anni! Jag har på känn att de har rätt. Vi skulle ha blivit hjärtevänner.

Jag önskar att vi fått lära känna varandra. Jag önskar att du fått vara med om att se ditt barn växa upp. Jag önskar att du suttit bredvid mig i dag, på din sons stora dag. Nu gick det inte så. Men du var närvarande i våra tankar. Och jag vet att du finns med, du lever ju vidare i din son.

Han skulle inte vara den han är utan dig. Du lade grunden till hans framtid. För att hedra dig, examinandens mor, ska vi föra en röd ros till din grav i dag.



söndag 12 augusti 2012

Fördelar med vårt lite annorlunda liv

Fick i somras höra av en mamma i grannskapet att hennes barn tyckte att hon (mamman alltså) borde vara mer som Antons och Annis mamma. Barnet tyckte att jag är rolig och hela tiden gör skojiga grejer med dem, hoppar i trampolinen osv...

Mamman i fråga vet visserligen varför jag hela tiden hänger med. Hon vet varför Anton och Anni aldrig är ensamma på gården och leker själv, som barn i normalstörda familjer skulle göra. Det beror ju på Anton och att han kräver vuxenkoll på ett annat sätt. Vi diskuterade detta leende och konstaterade att det tydligen finns goda sidor med vår situation: andras barn "avundas" vår föräldranärvaro.

Jag tycker ju själv att det kan vara lite ansträngande det där med att alltid måste vara med.  Normalt skulle man ju i detta stadie kunna göra lite egna sysslor medan barnen leker för sig själv. Det är lite av ett utdraget småbarnstadie vi genomgår. 

Hur som helst så fick kommentaren mig att fundera på det positiva med det hela. Nämligen det att barnen faktiskt har mycket närvarande föräldrar! Vi är ju på riktigt med dem alltid. De har öron och ögon som ser och hör dem på kanske ett annat sätt än det skulle vara utan Antons handikapp. 

Så visst finns det fördelad med vårt liv också. Detta ett av många : )


fredag 10 augusti 2012

Stärkt

Hej! Länge sedan jag skrivit här på bloggen. Tog en paus under semestern, när jag tyckte att jag har viktigare grejer att syssla med. Men nu ska jag igen, när inspirationen faller på, börja skriva ner lite funderingar.

Senast skrev jag om våndan inför sommarlovet. Om att det kan vara en rätt jobbig period. Så har det  nämligen varit de senaste somrarna. Hur var då denna sommar? Bättre än väntat! Sticker inte under stol med att det periodvis varit tufft. Mycket tufft. Men överlag har det varit riktigt, riktigt bra : )

J och jag var lediga samtidigt och kunde på så vis dela på hela ruljansen. Vi var också rätt duktiga på att hålla på systemet med varannan sovmorgon och ge varandra tid för motion. Jag har i sommar återfunnit min gamla favorit, nämligen att åka rullskridskor. Shit så kul det är! Har rullat på i ett antal hundra kilometrar. Inte illa eller hur?

Grejer vi gjorde med ungarna var bland annat att besöka Muminvärlden & Högholmen, hälsa på släkt och vänner, se Peter Pan, firat Anton och varit på Sjörövarutflykt. Givetvis har vi också simmat en del. Och kronan på verket blev min och J:s vuxenresa till H:fors för att träffa vänner och se Bruce Springsteen. Och han var så bra!!! Räknar mig numera som ett fans. Gillar att han har ett budskap i sin musik och så måste man ju bara bli imponerad av att en 63-åring orkar gå an som han.

En annan stor grej som hänt är att vår äldsta flyttat ut. Känns lite tomt i huset, men ändå ok. Han är nu vuxen, har utbildning och jobb så det är bara naturligt att ta steget hemifrån. Men visst är det extra roligt när han kommer hem och hälsar på! 

Summa summarum är jag nöjd över sommaren. Känner mig stärkt! Nu kändes det väldigt bra och roligt att börja jobba igen. Jag gillar ju nämligen mitt jobb något enormt mycket. Så nu känns det bra att ta itu med alla höstens utmaningar. Anton börjar förskolan på måndag, vi har en del utredningar gällande honom, jobbet har mycket spännande att erbjuda och så blir det ju ett kommunalval dessutom. Ska bli intressant att se hur det går.

Vi syns och hörs. Sköt om dig och de dina.

ps. det har varit roligt att en hel del har varit in och kollat här även när jag inte skrivit. Tack för det!

Nedan lite foton från sommaren.

Anton applåderar efter att ha blåst ut ljusen

Anni klättrar under Sjörövarutflykten

Muminvärlden

Nöjd liten dam

Anton med Lilla My
                                                        
Sjörövaren

Sjörövarinnan
                                                         
Peter Pan

Lycklig kille