måndag 29 oktober 2012

Kavlar upp ärmarna

För knappt ett dygn sedan tog en lång väntan slut. Väntan på att kommunalvalet är över. Med en förhoppning om att jag skulle vara en av stadens fullmäktigeledamöten. Och det gick vägen! Jag är riktigt, riktigt rörd över antalet röster.

Som fullmäktige kommer jag givetvis att ta ställning till frågor av varierande slag. Och jag är tacksam över att mina väljare anser mig ha tillräckligt med sunt förnuft för att vara med och påverka riktningen i vår stad.

Men det känns ändå speciellt fint att jag starkt känner att rösterna också är till för att stöda de frågor jag vill bevaka.  Tänk att över 250 människor ger sitt stöd till "den lilla"  människan i samhället! Till dem som kanske annars inte får sin röst hörd. 

Jag har gett mig ett inre löfte om att jag kommer att göra mitt bästa för att låta deras röst komma fram. Högt och ljudligt!

Det första mötet har inte ännu hållits men jag håller nu på att kavla upp ärmarna. Det är nu arbetet börjar. Jag lärde mig under min tidigare period att man inte kan ta alla fighter på en gång: det gäller att välja sina kamper noggrannt för att få resultat. Det gäller att i små steg, envist som attan, jobba med frågorna.

Jag kommer att inleda min period som politiker med tre åtgärder:
  1. motionera om förebyggande familjestöd, typ hemservice, till familjer i svåra situationer. Servicen ska kunna fås utan att familjen blir ett barnskyddsfall som läget nu ofta är. Här kan du läsa hur det kan gå. Fallet är från Helsingfors men liknande fall finns likväl här. Tackar fina Lejonmamman Monica som gett intervjun!
  2. samla en informell grupp människor som har en egen bakgrund inom missbruket. Jag vill lyssna på dem, låta dem berätta sin syn. Vi ska sedan tillsammans se över stadens missbruksservice, sett ur ett klientperspektiv. Jag kommer att använda mig av deras erfarenheter (och givetvis även lyssna till fina tjänstemän!) när jag sedan genom politiken påverkar stadens missbruksvård.
  3. Lova mig själv att inte låta politiken ta huvudrollen i mitt liv! Huvudrollen har - och ska även framöver ha - min familj.
Så sådana funderingar så här dagen efter valet. TUSEN TACK till alla väljare! Jag är taggad som tusan : )

Avslutar med kloka orda av Blaise Pascal (1623-1662):

"Rättvisa och makt bör följas åt; och det bör ordnas så, att det rätta blir starkt och det starka rätt" 



måndag 22 oktober 2012

Vem har du lekt med i dag?

I dag frågade jag - min vana trogen - Anton vem han lekt med i dag? Väntade mig förstås namnet på hans assistent. För det är svaret jag under alla dessa år hittills fått. Jag har i hemlighet hoppats att han någon dag ska säga namnet på ett barn. 

Jag har till och med försökt leda samtalet i den riktningen, frågat om han inte lekt med x eller y? Och alltid samma svar: han har lekt med assistenten. Och det har gjort lite ont i mitt mammahjärta...

I dag svarade han med klar och tydlig röst att han lekt med x, ett av barnen på  förskolan! Och jag jublar inombords!

Visst har han också tidigare lekt med andra barn. Men hittills har det inte varit så att han själv upplevt det så starkt att han kommer ihåg det och vill berätta det. Min tolkning är att denna gång har han känt sig delaktig på ett annat sätt.

Jag drömmer inte om att han ska bli bästis med någon "normalstörd". Jag vet - alltför väl - att han behöver söka sina djupare sociala kontakter, vännerna, från dem som också lever i landet Annorlunda. 

Men i väntan på riktiga vänner tycker jag att det är oerhört viktigt att han så småningom lär sig leka mer och mer med andra barn, de "vanliga". Att han lär sig det sociala samspelet oss människor emellan. Att han känner att han är en i gänget. 

Därför känns det så jädrans fint att få höra att han själv upplever att han lekt med ett annat barn i dag. Tror bestämt jag är lite lycklig just precis nu : ) 

fredag 19 oktober 2012

På begäran: Brev till Anni, i repris


Jag fick e-post av en läsare här på bloggen som undrade om mitt förhållande till Anni. Bloggen handlar ju långt om mitt förhållningssätt till att vara mamma till Anton. Jag bad läsaren läsa detta brev, som jag skrev 7.1.2012. Och jag känner fortfarande lika. Läsaren uppmanade mig att publicera inlägget i repris. Alltså gör jag det. 

**************************************************************************************
Jag sitter vid din säng. På golvet, på knäna. Precis som alltid. Jag håller din lilla, varma hand i min. Anton har somnat för en stund sedan. Det här är den stunden på dygnet då vi med säkerhet får vara på tuman. Bara du och jag. Ingen annan som tar min uppmärksamhet från dig. Du har mig helt för dig själv.

Jag viskar sakta till dig: jag älskar dig. Du viskar lika sakta tillbaka: "jag oskå. Jag älskar dig mamma. Och pappa. Och Anton. Och Aatu. Och Mummi. Och Mumma. Och Mimmi. Och jag älskar oskå mig själv."

Värmen sprider sig i mitt hjärta. Jag är så oerhört tacksam över att du finns i mitt liv. Du är den finaste lilla flickan man kan tänka sig. 

Du har ett hjärta som rymmer mycket kärlek och empati. Kanske mer än många andra i din ålder. Jag är glad att den räcker till för dig själv också. Det är härligt att höra dig säga att du älskar dig själv. Det är något jag önskar att du alltid ska göra.

Din empati har ofta förundrat mig. Det är många gånger vi vuxna kring dig förvånats. Jag minns en gång jag på grund av min rygg var sjukledig. Du var på dagis och du hade där för personalen förklarat och visat hur jobbigt jag hade det. Du hade en oro för mig. Du var bara 15 månader då, hade knappt ord att använda! Barn i den åldern brukar inte kunna sätta sig in i andra människors känslor och lidanden på så sätt. Inte ännu. Men du kunde.

Det beror antagligen på att du är en mycket speciell lillasyster. Du är syster till Anton, som är speciell. Du har ända från din födsel hamnat att anpassa dig till ett liv som långt kretsar kring din storebror. Du har ofta, alltför ofta, hamnat att vänta. Först Anton. Sedan Anni. För att du kan...

Du har sett och hört hur vi ofta är till sjukhuset med honom. Eller hur han ska på terapi, jumppa och annat extra. Sådant som du inte slipper på. Ibland har du varit lite avundsjuk. Jag jobbar på med det, att hitta egna "hobbyn" för dig. I vinter ska vi pröva på zumba, bara du och jag!

Du har utvecklat en sällsam förmåga att trots allt ta din plats här i livet, i vår familj. Du är högljudd som attan! Du är duktigt på att visa att nu hörru morsan, se MIG! Joo, det är lite jobbigt för mig. Men ändå är jag tacksam över att du gör det. Du har utvecklat en sällsynt personlighet med en förmåga till den djupaste empatin och omtanken, samtidigt som du vågar ta din egen plats och visar din vilja. Åååhh.... Som du visar din vilja!

Jag har i hela mitt liv fått höra att jag är envis. Jag tror jag har mött min jämlike i dig. Men vet du vad? Använd det som en styrka! Använd envisheten klokt och till något gott. Till något som gagnar dig och mänskligheten. Jag ska göra mitt bästa för att hjälpa dig på vägen.

Du och jag, vi är olika men ändå så lika. Jag anar att vi framöver kommer att ha en och annan match när envisheten ställer till det. Jag har fått rådet att välja mina kamper med dig: att ge efter i en del frågor, att låta dig växa och utvecklas med din envisa personlighet. Men jag kommer också att  ta fram min envishet mellan varven - då när jag ser att du håller på att ställa till det för dig på ett skadligt sätt.

Du kommer att vara arg på mig då. Tycka att jag är jobbig och du kommer att säga att du vill flytta hemifrån (det har du förresten hotat med redan, och du är bara 3 år!). Jag hoppas att du då kommer ihåg våra små samtal vid sängen. Samtalen vi för när Anton somnat och jag sitter där bredvid din säng och håller din hand.

Vi brukar då lova varandra att alltid älska varandra, oavsett vad. Vi brukar prata om allt det roliga vi gjort - och skall göra - tillsammans. Vi brukar också prata om lite jobbiga känslor. De hör ju livet till. 

Men främst av allt önskar jag att du i livets alla skeden kommer att komma ihåg den kärleksfulla känsla vi har för varandra när vi för våra stilla kvällssamtal. Du ska veta att de betyder hela världen för mig. Jag önskar att jag klarar av att visa dig, i ord och handling, att du är mig lika kär som resten av barnen i familjen. Oavsett om de är "annorlunda" eller inte. 

Min kära dotter, du äger mitt hjärta.



söndag 14 oktober 2012

Har jag ändrats som beslutsfattare sedan 2005?



För åtta år sedan var jag en 29-årig kvinna som var nykär. Jag bodde i centrum av Vasa. Jag jobbade på Fri från Narkotika, som projektledare för ett drogförebyggande projekt. Jag var också involverad i några internationella projekt, var viceordförande för Norden mot Narkotika.

Jag började lära känna Aatu. Vi spelade Kimble och Uno på kvällarna. Det var ett bra sätt att så småningom komma en 11-årig kille in på livet. Jag hade mycket på gång då! 

Ändå kände jag att jag ville göra en insats för samhället. Det var främst missbruksfrågorna som var lågan, jag tänkte att jag kan göra skillnad. Jag upplevde att alltför få beslutsfattare insåg vidden av problematiken. Istället för att vara frustrerad över situationen valde jag att ställa upp i kommunalvalet. Och så här såg min kandidatbild ut då.



Jag gjorde ingen egentlig kampanj. Skrev några insändare kring missbruk och tvåspråkighet. Under själva valdagen var Jukka och jag i Paris, fortfarande nykära. Vi hade just ätit en god middag och vandrade hand i hand längs Boulevard de Clichy när Vasabladet ringde för att fråga hur det kändes. Jag förstod att jag blivit invald! Jag var glad och entusiastisk samtidigt som jag kände ansvarets tyngd sätta sig på mina axlar.

Det där var alltså för åtta år sedan. Jag var politiskt aktiv i fyra år men valde sedan att hoppa av. Antons utredningar kom igång på allvar samtidigt som Anni föddes och Aatu kom in i tonåren. Det enda rätta var att ta paus då. Ett beslut jag inte ångrat en sekund.

Nu stundas det igen för valdag. Och mina tankar går till hur jag ändrats under dessa åtta år? Varför väljer jag att ställa upp igen? Vad har jag lärt mig? Kan jag använda mig av det jag lärt mig? Kommer det att påverka mig som beslutsfattare? 

Jag tittar på det åtta år gamla fotot och inser att livet satt sina spår i mig. Några i ansiktet - många i själen. 

Skillnaden i känslan 2005 till den jag har i dag är modet. Jag tror jag kommer att vara modigare i mitt sätt att vara beslutsfattare, må det sen vara på nämndnivå eller eventuellt i fullmäktige. Jag har bara ett brinnande intresse att agera taleskvinna för dem som inte annars får sin röst hörd.

Lågan som 2005 tändes i min själ har genom min personliga livserfarenhet nu flammat upp ordentligt. Jag är djupt tacksam till allt det som håller lågan flammande: mitt jobb med människor i djup kris, mina underbara ungar och kärleken i mitt liv. Utan hans stöd skulle mitt samhälleliga engagemang inte vara möjligt. Men framför allt är jag tacksam till livet som gett mig denna möjlighet. 






fredag 5 oktober 2012

Försöker att inte jämföra

Jag sitter på trappan till det stora fina huset. Närmare tio barn springer ut och in mellan köket och gården. En del vuxna sitter inne och talar med varandra i lugn och ro. Resten är som jag, ute. Några står vid grillen, andra sitter och njuter av den vackra kvällssolen.

Anni är ett av barnen som ränner runt. Hon njuter. Och jag njuter av att titta på henne när hon njuter. Samtidigt sticker det lite till i hjärtat. Vi har valt att inte ha med Anton...Det skulle bli för oroligt, för både Anton & Anni som för Jukka & mig. Därför valde vi - när vi hade möjlighet till barnvakt - att gå på grillpartyt som en "normalstörd" familj. 

Jag sitter där på trappan och förundras över hur många djupa känlor man kan gå igenom på en enda kväll. Glädje över att se sitt barn njuta när hon fritt kan leka med andra barn. Glädje över att se mina vänner! Skuld över att vi inte tagit med Anton. Sorg över att inte hela vår familj kan delta så att det är bra för oss alla. Även en liten känsla av avundsjuka smyger sig fram: hur "lätt liv" de andra verkar ha...

Jag fortsätter att sitta där på trappan och bestämmer mig för att riktigt ordentligt ta in känslan av avundsjuka. Den har sedan början av vår vandring här i landet Annorlunda alltid mellan varven gjort sig påmind. För det är ju en rätt vanlig känsla bland oss människor. 

Vem har inte nångång jämfört sitt liv med andras och känt sig lite avundsjuk på deras till synes lätta liv? Deras fina hus, bil, utseende, parförhållande eller arbete? Men jag tycker inte om känslan av avundsjuka! Men nu bestämmer jag mig för att acceptera den svarta, negativa känslan i mig. 

När jag bestämmer mig för att riktigt älta mig i avundsjukan känner jag hur den lättar med sig. Likt ett flyende moln försvinner avundsjukan tills den är helt borta. Istället för avundsjukan infinner sig lugnet. Lugnet i känslan av acceptans. Lugnet i känslan av tacksamhet, trots vårt rätt komplicerade liv.

Ovan har jag beskrivit en kort stund sommaren 2011. Ögonblicket när livet lärde mig att avundsjuka och att jämföra sig med andra inte för mig vidare. Jag behöver inte tävla med någon! Denna stund - sittande där på trappan - var ögonblicket när livet lärde mig att jag genom att acceptera även mina negativa känslor kan lösgöra mig från dem. När jag accepterar dem kan jag lära mig av dem. Låta dem passera mitt inre och sedan fortsätta mitt liv. 

Denna livslärdom - om att försöka att inte jämföra mig med andra - är en av de lärdomar jag djupt uppskattar. Landet Annorlunda bjuder på många insikter som jag är i dag är innerligt tacksam för. Tack Anton för att du kom till vår familj.