Önskar att han var en vanlig pojke

Våren har anlänt till vårt kvarter. Plötsligt ser man grannarna pyssla ute på gården. Barnen springer mellan gårdarna och lekparken. Så också vår Anni.

Hon har i dag lekt med barnen i grannskapet. Barn som åldersmässigt är närmare Anton. De har på ett fint sätt tagit hand om henne, fast hon är yngst i gänget. Hon har njutit och haft roligt. Och det tycker mitt morshjärta om.

Senare ikväll sa hon "mamma, jag önskar att Anton skulle vara som en vanlig pojke. Som en vanlig och lugn pojke. Då skulle han kunna vara med oss och leka. Han skulle kunna vara en vanlig storebror som för mig till lekparken".

Och mitt morshjärta gick lite sönder. Är det nu det börjar? Att hon allt mera börjar se skillnaden till "normalstörda" barn, och önskar det vore annorlunda?

Vi gick sedan en diskussion kring hennes önskan. En diskussion som slutade med att hon sade att kanske det ändå inte gör nåt att han är annorlunda. Att hon ändå älskar honom. 

Vårt liv är på sitt eget, kanske lite underliga, sätt underbart. Tungt, ja. Men ändå värdefullt. Men visst sätter den sin prägel på oss. Anni kommer att behöva vårt stöd när hon ska lära sig att pendla mellan de båda världarna: den normalstörda och den annorlunda. 

Men lär hon sig den konsten (och det kommer hon!) kommer hon att kunna ta det bästa av bägge världarna. Och det tror jag är en rikedom. 

Dagens pärla

Jag går sakta mot butiken. Jag lyfter ansiktet mot himlen. Regndropparna smeker mina kinder. Jag stannar, blundar, andas. Njuter. 

Detta är min stund för dagen. Jag känner hur min puls går ner när min inre radarknapp vrids till off-läge. Jag sänder en tacksam tanke till henne som gav mig denna stund. Detta är min pärla för dagen.

Min man brukar säga att man för var dag som går borde hitta "pärlan för dagen". Den lilla stunden i vardagen som ger dagen ett skimmer. Erkänner att jag ofta glömmer bort att stanna upp och reflektera kring vilken stund av dagen som blir min pärla.

Ibland har jag bara för bråttom för att stanna upp. För bråttom för att känna efter. En del dagar har jag för mycket oro, stress, ångest och sorg för att orka känna efter vilken min pärla för dagen var. Ger mig ett inre löfte att bli bättre på att känna efter mina dagens pärlor. Hur kom jag i dag på min pärla för dagen?  

Dagen har varit minst sagt intensiv. Natten (de senaste tre nätterna) har varit extra tung med barnen. Sömnbristen har sitt pris, fast jag ibland tror att jag vant mig. Men efter en period på sju år med sömnstörningar, på grund av barn, så känns de extra jobbiga nätterna ända in i ryggmärgen.

Anton har varit på ett extra fartfyllt humör. Anni har 5-årstrots med besked. Min man har jobbat natt, och ska jobba även nästa natt. Han har alltså behövt sova för att orka hålla koll på säkerheten i stan. Vi har haft prinsesskalas för den lilla damen. Vilket var underbart. Men ljudnivån gjorde denna trötta mammas huvud lite mosigt.

Men sedan kom räddningen. En av mammorna som kom på kalaset med sitt barn lyssnar på mig när jag säger att jag ännu borde gå till butiken med barnen. Men att det regnar. Och att bara själva butiksbesöket brukar vara rätt krävande när jag har barnen med mig. Och att regn gör det hela extra jobbigt.

Denna underbara mamma säger till mig: "gå du till butiken. Jag är med barnen."

Och jag känner lättnadens känsla sköljer över mig. Jag får en stund för mig själv. En stund när radaren inte är påslagen. Och jag vet att den underbara mamman förstår mig till fullo. Hon lever även själv i landet Annorlunda. Hon ser i min blick att en ensam promenad till närbutiken är precis vad jag behöver nu.

Min pärla för dagen var alltså en 15 minuters promenad tur retur till butiken. Den lilla stunden ska jag bevara i min själ. Det var en stund när jag kunde stanna upp, känna efter och vara tacksam. Tacksam över mitt liv som trots tendenser till berg- och dalbana är det vackraste liv jag vet. Vilken var din pärla för dagen?

Den märkliga känslan

Anton är på avlastning och jag trycker undan det gnagande mammasamvetet. Jag vet att detta är nödvändigt, med tanke på allas vårt välbefinnande. Anni får vara i fokus hela helgen. 

I dag är vi tillsammans bara hon och jag. Vi har varit till stan och handlat inför hennes prinsesskalas nästa lördag. Hon får välja vilken film hon ville se på, en prinsessfilm lär det bli. Anton tycker inte om ritade (har nog svårt att gestalta dem), så det är inte mycket ritat som ses hos oss. Anni får passa på nu när han är borta.

Hon får även bestämma maten i dag. Ärtsoppa blev valet. Anton är allergisk mot ärter så denna nationalrätt hör inte vår vardag till.

För mig känns det märkligt att vara hemma med bara ett barn. Så konstigt lugnt, att inte behöva ha radaren på hela tiden och förutspå vad Anton gör.

Känns också konstigt att kunna ha upp mellandörrarna mellan matsal och vardagsrum. Dörrarna brukar till vardags vara låsta så att de bromsar vår lille herres framfart. En bukett tulpaner står på TV-bordet, nåt som inte heller skulle vara möjligt med min älskade pojke i huset. Det är sådana små grejer som gör det så kännbart för mig att han inte är hemma just nu. Öppna dörrar och blommor i vardagsrummet.

Denna helg ska jag alltså försöka sova ut på morgnarna, spendera tid med Anni och trycka min radarknapp i OFF-läge. I morgon kl 14.00 trycks dem på ON igen, för då hämtar jag hem gossen. Vilket kommer att vara underbart. 

Ps. vill du lyssna på mina tankar om livet i landet Annorlunda kan du klicka på länken här:: Familjeliv (en intervju i radio Vegas program Familjeliv)

Ha en bra helg!