torsdag 30 maj 2013

39

Födelsedagen till ära har jag funderat på var i livet jag just nu är? Är jag nöjd med läget?  Vad är viktigt, vad minde viktigt?

Kan lugn konstatera att jag ligger mitt i hela härligheten vad gäller livet. En berg- och dalbana för det mesta, trots tappra försök att hitta ett lugn. Lugnet infinner sig visserligen - stundvis - som små glimtar.

Men livet i landet Annorlunda - i vår lite egna familj - kommer nog inte på långa tider att vara ett lugnt liv. Det ser ungarna till, speciellt Anton. Minns så bra då en lejonmamma sade till mig om honom: "ordet snabb fick en helt ny innebörd". 

Och det är okej. För trots det jobbiga stunderna vi går igenom tror jag att det ännu i livet kommer en tid när jag lite kommer att sakna just den här perioden. När jag är mitt i livet.

Jag brukar tänka att mitt liv är som ett stort pussel som ska sättas ihop för att helheten ska fungera. Ibland fattas det bitar, och då märks det på orken. Men för det mesta lyckas de flesta pusselbitarna passa ihop något så när. Och då rullar det på.

De olika pusselbitarna påverkar helheten. Den viktigaste biten är familjen. Vet jag att de har det okej, har jag bättre ro med de andra bitarna: jobb, samhällsengagemang, vänner och intressen.

Så visst är jag nöjd med hur det är just nu. Mitt liv må vara lite kantstött. Det må ha sina sprickor här och där. Men det håller ihop! Och inte skulle jag vilja ha ett ”perfekt” liv heller. För då tror jag inte jag skulle kunna uppskatta det goda i livet på samma sätt som jag nu gör.

En rätt viktig pusselbit är också jobbet. Brukar tänka att om jag en gång måste spendera så mycket tid borta från familjen (måste ju liksom håva in lite pengar för att betala räkningar...)   så är det otroligt viktigt att jag tycker om det jag gör, och att det känns meningsfullt.

Jag fick häromdagen en diffus förfrågan om jag kunde skicka min CV till en person (fråga inte varför, har ingen idé). Har inte skrivit en på länge, och måste säga det var roligt att få en överblick över vad jag sysslat med under mina 39 år. 

Det var en hel del. Allt från att vara parkarbetare, jobba med människor i svåra situationer till att leda processer och människor. Mycket jobb på gräsrotsnivån, som jag så njuter av. Jag är tacksam till att jag hittat mitt jobbmässiga kall i livet. Att jag trivs med jobbet ger energi till privatlivet. Pusslet hålls bättre ihop då.

Jadidadidaa, nu blev det långa funderingar. Men summa summarum. 39 år är en riktigt bra ålder. Trivs. Och ser fram emot följande 39 år.

ps utöver livsfunderingar har jag nog också jobbat och varit till Tropiclandia med familjen + åkt 20km rullskridskor! Och kolla vilken tårta jag fick : ) Life is quite good!





lördag 25 maj 2013

Kalasdebut

Har en lycklig son som just somnat. Det har varit full fräs hela dagen, börjandes med sommarens första besök till simstranden. 

Höjdpunkten för dagen var dock att han varit på kalas till en kompis från förskolan. First time ever för honom.

Han fixa det riktigt bra, trots nytt ställe med miljoner nya intryck som säkert fått hans speciella hjärna att gå på högvarv. Han grejade på på sitt egna sätt. 

Hans kommentar i bilen, efter kalasat, var: "Anton tycker det var jätte roligt. Anton tycker om kalas. Anton är glad". Ordet glad fick förstärkning av teckspråk. Och mitt hjärta smalt åter en gång... 

fredag 17 maj 2013

Här och nu

Jag står på gården och ser barnen rusa omkring. De skrattar av lycka när det iskalla vattendropparna träffar dem. Solen lyser från en klarblå himmel. Det är mer än +20 grader, och vi har tagit fram vattenslangen för att leka med den en stund.

Jag står på stubben mitt på gården och känner att just nu är allt bra. Precis nu finns inget annat i världen än mina lyckliga barn. Till och med naturen verkar vilja stärka min upplevelse. 

Alla färger känns starkare. Gräset ser grönare än vanligt ut. Himlen är blåare. Jag funderar inte på vad jag just gjort, eller vad jag snart ska göra. Jag känner mig levande i just denna stunden. Jag känner en tacksamhet till livet.

Så kändes det tidigare i dag, och känslan sitter fortfarande lite i. Jag har de senaste två veckorna fått erfara denna "leva precis just nu" känslan oftare än vanligt. Jag har känt av den när jag varit ut och åkt rullskridskor. Jag har känt av den när jag cyklat till jobbet, när jag lekt med barnen och när jag nattat dem.

Jag har funderat på varför jag når den känslan nu oftare än vanligt? Innerst inne vet jag vad det beror på. Svaret är att jag blivit påmind om livets skörhet. Om att vi inte för alltid kommer att vara här. 

Jag är nu inne i process att ta ett långsamt farväl till en för mig nära människa. Vi har tack och lov ännu tid kvar. Vi hinner ännu tala. Jag hinner ännu ta del av hens livsvisdom. Men det kommer att vara under en begränsad tid. 

Den insikten - att vi inte för evigt har våra nära och kära bredvid oss - har påmint mig om vikten att stanna upp, att värdesätta det lilla i livet. För visst kan det vara så att det i det lilla ligger det stora?

söndag 12 maj 2013

Trevlig morsdag!

Kikar in här för att snabbt önska alla mammor en riktigt bra morsdag!

Bloggen har vilat i några veckor. Det har varit bråttom med olika grejer, både jobbmässigt och privat. Dessutom har en för mig mycket nära människa insjuknat allvarligt, och det drar ner på skrivlusten. Återkommer till bloggen sedan när tiden är den rätta.

Men som sagt: FIN MORSDAG TILL ALLA MAMMOR! Och kanske lite speciellt till alla er lejonmammor där ute.