Perspektiv och paus

Ibland funderar jag på om jag överdriver med att det kan vara rätt tufft mellan varven. Jag frågar mig: kanske jag bara inbillar mig? Kanske detta inte är så svårt? Kanske jag bara är lat och vill ha en massa extra hjälp och service?

Så fundersam kan jag bli. Man blir ju liksom van med tillståndet att konstant vara på alerten.  Att alltid, alltid vara steget före den underbara killen som kan driva mig näst intill  desperation.

Men sedan brukar det hända att jag får det bekräftat. Att jag får perspektiv. Det är inte jag som inbillar mig. Inte jag som är "lat". Det är tufft. 

Igår hände det igen. Jag ringde hemtjänsten för att kolla hur mycket hjälp vi kan få under juli. J ska tillbaka på jobb på onsdag och jag blir ensam med barnen till slutet av juli, de dagar han jobbar.

Jag hade lite småjobbigt att fråga efter extra turer. Kände mig som gnälliga mamman som vill ha hjälp. Mamman som vill ha glimtar av egentid under semestern... Inte har ju "normalstörda" barns mammor det heller. Eller?

Den fina kvinnan jag talade med på hemtjänsten sade mig att de skickar två personer (i och med att vår ordinarie är på semester) hem till oss de dagar jag är själv. TVÅ! Två personer för att i tre timmars perioder klara det jag fixar mer eller mindre varje dag, dygn vid behov. 

Lite jobbigt att få det bekräftat att vi tydligen har det så pass pressat att det behövs två vuxna för att klara av vårt kalas. Samtidigt väldigt befriande att inse att ja, detta är inte lätt. Det är inte jag som är gnällig...

För hur mycket jag än älskar killen så ändrar det inte på att vi behöver hjälp. Annars orkar inte jag. Vi. 

Då är det bara att svälja stoltheten och tacka och ta emot det stöd som samhället kan ge oss. Och vara tacksam över att vi i Vasa har det så pass bra ställt som vi har det... I augusti medverkar jag i ett program där vi får se att långt ifrån alla kommuner sköter sig lika väl som min hemstad.

Men för att spara på krutet - orken - kommer jag att åter igen ta paus under semestern. Datorn ska fram bara vid nödfall, som för att betala räkningar. Hoppeligen känner jag mig taggad att skriva nya inlägg igen efter semestern.

Jag önskar dig en riktigt bra och skön sommar. Och hoppas på att få träffa dig här igen i augusti. Ta hand om dig och de dina! Anne

Om Gabriel

"Vi mister så mycket, Gabriel. Vi mister hela tiden, och vi sörjer över det som försvunnit. Eller kanske vi mest sörjer över förlustkänslan, över vissheten om att ha förlorat, snarare än över det vi mist. 

Fråga mig, för jag känner sorgen. Vill du veta något om sorgen? Ska jag förklara den för dig? 

Det händer fortfarande, men inte så ofta som förr, att sorgen drabbar. Det sker alltid plötsligt och oväntat, som i ett bakhåll, och varje gång överväldigar den mig, överordnar den sig allt annat och gör att jag måste vända mig bort och gråta lite."

"Det finns sorg i alla ting, i blommorna och regnvädret, i skatter och drömmar. Sorgen är att mista, sorgen är att inte få. Sorgen är vissheten. Sorgen är livet som slinter, tiden som går, det som kunde ha blivit, men som inte blev. Sorgen är hjälplösheten. I sorgens sal finns plats för allting. Sorgen är stilla. Sorgen är hövlig. Den kommer och så går den sin vägen. Men sorgen blir aldrig borta. Bara ting blir borta när de försvunnit"

Så otroligt vackert skriver Halfdan W. Freihow i sin bok Kära Gabriel, om sorgen. Detta var ett av många stycken jag fastnade för. Stycken där igenkänningsfaktorn var hög. Halfdan har skrivit denna berörande och starka bok som ett brev till sin son, Gabriel med autism och ADHD.

Trots att jag ställvis fick svälja tårarna är boken som en stor och vacker kärleksförklaring från en far till sin son. Trots att han också skriver om mörkret som vi i landet Annorlunda mellan varven möter, beskriver han också det vackra vi möter. Det viktigaste av allt går som en röd tråd genom boken: kärleken.

Rekommenderar varmt boken för alla som vill få en inblick i landet Annorlunda.

Det händer

Trodde jag jobbmässigt skulle ha rätt lugnt så här i juni. Hah! Mer action än någonsin känns det som. Men jag ska inte klaga, det är mestadels givande och roliga uppgifter som poppar upp.

I juni brukar det vara rätt få som söker hjälp via oss, men nu har det varit flere nya kontakter.  Vet ej varför, men så är det nu. Pro-Skills projektet jag håller i är på slutrakan, och det är en hel del rapporteras kring det. I morgon ska jag smida planer kring fortsättningen av den modellen. Himla kul!

Du som brukar läsa denna blogg vet att jag för knappa två veckor sedan också fick åka till Tammerfors, för att föreläsa kring ämnet "det magiska i mellanmänskliga möten". Jag hade rampfeber som attan...  Därför har det varit speciellt roligt att få så enormt positiv feedback. Nu är flere nya föreläsningar inbokade till hösten : )

Vad  gäller politiken så är det slutspurten kvar innan semester. Vi har tuffa tider framför oss kan jag säga. Hoppas innerligt att vi kommer till goda lösningar som är vettiga för människan i samhället, liten som stor.

Vasa stads handikappråd startade också sitt attitytalko för en tid sedan. Vi har många fina planer på gång, återkommer till dem senare. Men om du är på facebook, välkomnar jag dig att gå in och gilla vår sida:  

https://www.facebook.com/VaasanVammaisneuvostoVasaHandikapprad 

Där informerar vi om vår verksamhet och om frågor som berör handikappade. Jag fick i dag ge en rätt stor intervju som tangerar ämnet. Och bra så, det är viktigt att media lyfter upp frågor kring dem som har en lite annorlunda / svårare sits i samhället. Juttun kommer ut i slutet på månaden.

Hemma har det varit sedvanlig karusell. Anton är i dagvård ännu denna månad, sedan tar vi sommarlov. Det som värmt mig speciellt är att han fått inbjudningar till kalas. Senast i dag har vi varit på ett, och nästa står på tur nästa vecka. Killen är hur glad som helst!

Sådana hälsningar här från oss i lander Annorlunda för denna gång. Ta hand om dig och de dina! Anne

Stålsätter hjärtat

Ända från morgonen vill jag ge extra kramar och pussar till Anton. Även han är extra kramig av sig, som om han kände på sig.

När vi går till förskolan berättar jag för honom hur jag älskar honom mest i hela världen. Och han svarar: Anton oskå, alltid, alltid, alltid.

När jag lämnar honom med assistenten ger han mig en lång, varm kram. Som om han kände på sig...

Han vet inte ännu om att han ska på avlastning i helgen. Han har svårt med tidsbegrepp och det blir extra oroligt om han i förväg får veta. Bättre att vi berättar det efter förskolan.

De senaste dagarna har jag förberett mig på att stålsätta hjärtat. I dag kommer det att behöva ett tjockt pansarskal runt sig.

Den tudelade känslan går inte att vänja sig vid: att dels känna en förväntning inför en helg utan att konstant vara steget för den älskade ungen – dels att känna den enorma saknaden av honom. Att känna att halva hjärtat är borta. Att känna sig som mamman som inte orkar ta hand om sitt barn.

Men jag behöver denna paus. Min familj behöver den. För all kärlek i världen räcker inte alltid till. Därför stålsätter jag nu mitt hjärta och gör vad jag måste göra. Kanske det kan vara en kärlekens gärning? 

Jag kommer att under följande 45 timmar att kunnas andas i en lugnare takt. Jag behöver inte ha radaren på. Jag behöver inte planera varje verksamhet in i sista detalj. Jag kommer att ta en paus från mitt normaltillstånd.

När de 45 timmarna har gått kommer min själ att sakna killen så det gör ont. Men själen - och hjärtat - kommer också att vara utvilat och laddat till max. Laddat för att åter igen ha kraft att känna kärleken och tacksamheten till vårt liv i landet Annorlunda.

Rampfeber

Här sitter jag, än en gång, och funderar på vad jag gett in mig på? Att jag i morgon ska stå och tala inför över 200 människor. I Tammerfors. Om ett för mig visserligen oerhört kärt ämne. Men som ändå går lite utanför mitt bekvämlighetsområde. Jag brukar tangera ämnet under alla mina föreläsningar, men det brukar inte vara själva huvudtemat. 

Denna gång ska i en timme tala om "mellanmänskliga möten". Jag har läst, skrivit och satt mig in i ämnet. Teorin borde sitta där. Det är ju ett ämne som intresserat mig i redan flere år.

Ändå pirrar det redan i magen. För att det är nytt även för mig, att koncentrera mig enbart till  ämnet mellanmänskliga möten. Att göra något nytt kan ibland kännas skrämmande, när man går utanför det man vanligen gör.

Men min erfarenehet är att just de bästa erfarenheterna och lärdomarna får jag när jag gör något som känns lite obekvämt, något om utmanar till nytänkande och utveckling. Jag får anstränga mig lite extra då. Hålla mig på alerten.

Jag ska alltså göra mitt bästa för att åhörarna ska få en inblick i varför mellanmänskliga möten är så oerhört viktigt i allt människonära arbete. Enligt mig är det A och O. Utan värdefulla, respekfyllda möten kommer vi ingen vart. Det må vara i terapi, jobb med barn  och  ungdomar eller i arbetsgemenskaper. Vi behöver möta och mötas på ett äkta sätt...

Trots att jag är förberedd, vet jag att jag i morgon bitti kommer att ha skakiga knän, vara torr i munnen och ha fjärilar i magen. För det har jag vareviga gång jag ska stå inför en publik. Det spelar ingen roll om det är 20 eller 200 åhörare, nervositeten sitter ändå där.

Men kanske det är ok att känna så, att ha lite av rampfeber? Kanske det är mitt sätt att mentalt förbereda mig? Hur som haver: ska bli otroligt givande och lärorikt att åka till Tammerfors och föreläsa, trots skakiga knän. Och jag påminns än en gång om att jag har ett oerhört intressant jobb. Ett jobb som ger mig mer än det tar.