Att en dag kan vara full av kontraster! Det var min känsla i dag när jag avslutade jobbet och gick på ett politiskt möte. När jag väntade på hissen kändes det nästan absurdt att slängas från den värld jag mött på jobbet, till den ack så viktiga - men annorlunda - värld av politiker & tjänstemän.
Jag har i dag på jobbet fått höra otroliga människors livshistorier. Trots 15 år i missbruksbranschen slutar jag inte att förundras över hur människor lyckas ta sig upp ur träsket. Speciellt när man får höra vad en del av dem bär med sig i bagaget, ända från barndomstiden.
Den som påstår att det är eget fel att en människa hamnat fast i missbruk skulle behöva ta del av ett verkligt människoöde. Kanske synen på denna sjukdom då skulle ändras? Ingen har valt att bli missbrukare. Det är en lömsk och kronisk sjukdom som drabbar en del av våra medmänniskor.
Självförvållad på ett visst sätt, ja. Men inte ett aktivt och medvetet val utan en sjukdom. Och hur många livsstilssjukdomar är inte självförvållade? Utan att vi skuldbelägger de insjuknade? Detta är en sjukdom som förändrar personligheten och gör så att människan utvecklar ett tvångslikande beteende att inta sin drog.
Och det är vår plikt att stöda och hjälpa så att dessa människor ska kunna komma bort från sitt missbruk. Det är inte dömande de behöver. De behöver medmänsklighet och en hjälpande hand när de kommit till punkten att de vill ändra kurs.
Och det är vår plikt att stöda och hjälpa så att dessa människor ska kunna komma bort från sitt missbruk. Det är inte dömande de behöver. De behöver medmänsklighet och en hjälpande hand när de kommit till punkten att de vill ändra kurs.
Jag tror att de flesta som känner mig vet att jag tycker om mitt jobb. Att jag brinner för det. I dag påmindes jag än en gång om varför jag gör det. Jag är otroligt tacksam över att detta, trots andra ursprungliga planer, blev mitt jobb. Tungt ibland, ja. Men det ger mångfallt mer tillbaka!
Dagen av kontraster avslutades med ungarnas kramar och Antons ord: oj mamma vad jag älskar dig!
