Ibland blir det mer påtagligt

Vi har på senaste tider varit på ett antal tillfällen där vi varit med på aktiviteter med en massa ”normalstörda”. Det krävs en hel del förberedelse och förberedande av Anton för att det ska vara möjligt. Vi har hängt med, trots att vi gjort allt lite (eller mycket) i egen stil. Krävande? Ja.

Men, vi har ändå valt att försöka vara med på aktiviteterna. För Antons skull, men kanske främst för Annis. Jag vill inte att hon ska behöva missa grejer på grund av sin storebror. Så vi kör på så gott det går.

Jag har med förundran sett hur självständiga barn i Antons ålder kan vara. Kontrasten mellan Anton och de andra barnen har förstärkts. Och det har gjort lite ont i mitt mammahjärta.

Jag har också med förundran betraktat hur föräldrar på avstånd kan se sina barn göra sitt, barnen behöver inte handgriplig handledning med så gott som allt. Föräldrar kan i lugn och ro dricka kaffe medan barnen pysslar för sig själv. Sådant existerar inte i vår värld, kontrasten blir mer påtaglig. Och det kan göra lite ont i mitt mammahjärta.

Numera brukar det annars rätt sällan smärta till när jag ställs inför fakta hur annorlunda liv vi lever. Jag har vant mig. Jag har accepterat vårt liv. Jag har omfamnat det. Det oaktat har det knipit till lite i mitt mammahjärta på sistone.

Kanske just för att det nu varit mer än vanligt av dessa träffar med normalstörda barn & föräldrar har jag känt extra av hur annorlunda vår vardag är. Det kan ibland kännas som att vi lever i vitt skilda världar. Jag tror att de många mötena mellan vår vardag och den normalstörda har gjort att den lilla sorgen gjort sig påmind just nu.

Sorgen som den autistiske Gabriels pappa Halfdan W. Freihow beskiver så talande i sin bok Om Gabriel: ”Fråga mig, för jag känner sorgen. Vill du veta något om sorgen? Ska jag förklara den för dig?  Det händer fortfarande, men inte så ofta som förr, att sorgen drabbar. Det sker alltid plötsligt och oväntat, som i ett bakhåll, och varje gång överväldigar den mig, överordnar den sig allt annat och gör att jag måste vända mig bort och gråta lite."

"Det finns sorg i alla ting, i blommorna och regnvädret, i skatter och drömmar. Sorgen är att mista, sorgen är att inte få. Sorgen är vissheten. Sorgen är livet som slinter, tiden som går, det som kunde ha blivit, men som inte blev. Sorgen är hjälplösheten. I sorgens sal finns plats för allting. Sorgen är stilla. Sorgen är hövlig. Den kommer och så går den sin väg. Men sorgen blir aldrig borta. Bara ting blir borta när de försvunnit"

Sorgen har alltså gjort sig påmind. Tårar har smugit ned för mina kinder. Men jag vet att sorgen går sin väg igen. Det gör den alltid. Senast i kväll när jag får natta barnen och Anton säger sitt vanliga: ”Mamma älskar Anton. Alltid, alltid, alltid. Och Anton älskar mamma. Alltid, alltid, alltid”. 

Och jag vet att i just den stunden - vid de orden - kommer sorgens moln att skingras och mitt hjärta fyllas av kärlek som i ord inte går att beskriva. 

Länge sen sist!

Jag fick idag e-post med undran om det hänt nåt när jag inte skrivit på bloggen på så länge. Nej, inget tragiskt har hänt, tack och lov. Lovade ändå att skriva en resumé på vad som varit på gång i vårt liv. Men innan dess: TACK till alla er som ändå orkar gå och kolla in här!

Säger bara uuuuuhh så tiden rusar iväg! Tycker jag just skrev senaste inlägget och så har det gått långt över en månad sedan sist. Främsta orsaken till bloggtorkan har nog varit andra prioriteringar i livet. Vi har lite fixat med vårt hem och så har det varit budgettider inom politiken som minsann sett till att jag inte haft för lite att tänka på.

Jag har också haft möjligheten att få vara ute och föreläsa lite. Vilket är så kul! Senaste månaden har jag varit inbjuden till Närpes och Korsnäs MI. 

Måste säga att det ger otroligt mycket när jag är ute och talar med människor. Att se de igenkännande nickningarna av en del ger styrka, för att inte tala om de vackra orden jag fått ta del av efter föreläsingarna. En åhörare kom efteråt och sade att hon velat ropa: JA! just så där är det! medan jag talat : ) 

En grej har jag dock lite svårt att vänja mig med, och det är tårarna som brukar rinne ned för mångas kinder i slutet av min föreläsning... Det känns konstigt, och samtidigt stort, att känna att man kan väcka så starka känslor bara genom att dela med sig av sin syn på livet. På slideshare kan man kolla in en av presentationerna.

Annars knallar och går det ungefär som vanligt hos oss. Anni är lika envis som vanligt och Anton glad & fartfull as usual. Vi har inlett glögg och pepparkakesäsongen med ungarna. De väntar redan på jul och Anton har börjat ropa GOD JUL lite till höger och vänster, senast till damerna i simhallens bastu. Men det blev de bara glada av. 

En speciell grej ska jag ännu nämna: lilla jag fick inbjudan till presidentens självständighetsdags mottagning. Kan inte riktigt fatta det ännu, men tycker det är himla kul och en stor ära. Känner jag mig rätt kommer jag dock att var rejält nervös innan. Och rädd för att typ snubbla just när jag ska skaka hand med president Niinistö & fru Haukio... Återstår att se hur jag fixar det ; )