Det har varit en omvälvande vecka. Vi har spenderat den tillsammans med fyra andra familjer, som också har specialbarn. Fokus har i mycket varit kring syskonrollen. Jag har fått lyssna till en vuxen lillasyster, som berättade om sina erfarenheter med att ha en storebror med grav utvecklingsstörning.
Vet du Anni, jag brast i gråt när hon talade. Hon sade "katsoka minua, ihan hyvin minä olen pärjännyt. Meillä on aivan erityinen yhteys". Hon berättade om att det stundom varit tufft, riktigt tufft. Men att hon älskar sin bror. Att de har något väldigt speciellt som förenar dem.
Mina tårar rann när jag lyssnade på henne. Det var befriande att höra att det trots det jobbiga kan vara något vackert. Hon berättade att syskon ofta kan utveckla en speciellt djup empati, känsla för tolerans, känsla för allas lika värde. Något som jag anar att du har på gång...
Men för att så ska ske, behöver syskonen ges chansen att få ge utlopp för alla sina känslor. Även de negativa. Syskonen behöver få säga att det känns jobbigt ibland.
Och vet du? Jag vet att du tycker att det känns jobbigt ibland. För det gör jag med. Men du har rätt att känna den känslan.
Fast det är jobbigt finns det också en oerhörd kärlek mellan er. Jag fick känna av den senast i kväll. Du låg i din säng och tittade på ipaden. Anton kom till dörröppningen och sade till dig: "hyvää yötä, huomenna nähdään. Älskar dig". Och så slängde han en stor slängkyss till dig.
Du tittade på honom. Log. Och svarade: "älskar dig också". Och mitt mammahjärta svämmade över.
