söndag 16 oktober 2016

Vi jordar oss

Jag står uppe på kullen. Tittar på dig när du springer iväg. Det har varit en ganska jobbig dag. Du har haft svårare än vanligt att få dig att hålla ihop. Jag vet inte varför, ibland bara är det så.

Det har varit mycket rop, tjut, skrik, hoppande och yrande än hit, än dit. Och det som bäst hjälper då, är att vi tar oss ut.

När du kommer ut - i rörelse - sker en liten gradvis nedlugning. Jag tror det är som de sade på anpassningsträningskursen: "Anton on selvästi liikeohjautuva". Du är med andra ord rörelseorienterad. 

Du tar hård fart i gungan. Du vill gå i rask takt. Du springer hårt. Du gillar att hoppa i trampolinen. Du är lugn i en bil som kör hårt. Rörelsen ger dig en förnimmelse av din kropp.

För det sägs att du inte har samma kroppsupplevelser som vi andra. Du kanske inte vet var din kropp börjar. Var den slutar. Farten hjälper dig då.

Det är inte bara farten som hjälper dig. Ända sen liten har du kastat dig på marken i tid och otid. Du har velat ligga i mossan, i halmen, i snön, i leran, i vattenpölen, på cykelvägen, på gräsmattan.

Du har kastat dig ner, och legat och tittat upp i himlen. Tryckt din kropp hårt mot marken. Ibland har folk undrande tittat på oss. Jag har slutat bry mig. Jag bara nickar till dem och säger hej. 

Det sägs att det är ett sätt för dig att "jorda dig". Att få kontakt med din kropp, med dina konturer. När du ligger kan du kanske känna var du börjar, var du slutar.

Jag fortsätter att titta på dig när du springer iväg. Jag vet vart du är på väg. Du ska till din favoritplats. En plats där vi sitter, eller ligger, nästan dagligen. Året runt. Jag tittar på dig när du kastar dig ner, tar ett grässtrå mellan tänderna och blickar upp mot himlen.

Jag går till dig. Lägger mig ner bredvid dig. Känner att gräset är lite fuktigt, men bestämmer mig för att det inte gör något. Jag tar din hand i min. Tillsammans blickar vi mot himlen, jordar oss.

Just då, i det ögonblicket, känns du lugn. Som om kaoset, virvelvindarna i din hjärna, tar ett steg tillbaka och låter oss njuta av stunden. Du trycker till min hand och säger: "det är bra mamma".

Och jag känner en tår rinna ned längs kinden. 


fredag 7 oktober 2016

Rädda den svenskspråkiga missbruksvården

Anton, du har varit fundersam de senaste dagarna. Undrat varför jag varit så mycket i telefon, suttit vid datorn. Det är för att jag försökt få med folk, försökt få dem att engagera sig för missbruksvården. Och vet du, jag är så glad, ända in i själven, för hur positivt människor tagit emot mina samtal.

De har brytt sig. De har sagt att detta ska vi tillsammans fixa. Klart vi ska ha anstaltsvård även på svenska! Jag har blivit känslomässigt rörd av deras respons. Det må ligga en del politik i frågan, men i grund och botten beror engagemanget på omtanke om våra medmänniskor.

Och det ger mig hopp om även din framtid. Framtiden jag mellan varven oroar mig för. Hur blir det med din vård i framtiden, om det bara är pengar som styr? Sådant oroar jag mig för. Speciellt för tiden efter att jag och pappa inte mera finns här för dig.

Men samtalen i dagarna har gett mig hopp. Människor bryr sig. Och jag hoppas att den dagen du behöver någon som engagerar sig för dig - för din omsorg - så finns människorna där. 

Det är för varandra vi människor finns till.


************************************************************************************************

Det blåser kring den svenskspråkiga missbruksvården i Finland. Går det dåligt, har vi efter årsskiftet ingen anstaltsvård på svenska. En tanke som skrämmer mig. Det är nämligen en frågan om liv eller död för vissa av våra medmänniskor.

Jag fick idag av en journalist frågan om jag helt självmant tagit mig an frågan. Om jag själv tagit initiativet till att försöka hitta en samsyn i regionen, i Svenskfinland, för att rädda den svenskspråkiga missbruksvården?

Mitt svar blev: jag bara måste ju.

Men vet du vad? Jag är ingalunda ensam som engagerar mig! Alla - precis alla - jag hittills talat med är av samma åsikt. Vi ska hitta en lösning som även på sikt garanterar den svenskspråkiga missbruksvården. Och mitt hjärta har svämmat över av människors omtanke. Trots ekonomiskt dåliga tider, så finns medmänskligheten där. Tillsammans är vi starka.

Det som nu krävs av Kårkulla samkommuns fullmäktige vid mötet 12.10 är att ge tilläggstid till kommunerna för att hitta en lösning. Ge oss tid, så kommer vi tillsammans att hitta en lösning som på sikt garanterar den svenskspråkiga missbruksvården i Finland. En vård som vi tillsammans ska utveckla till att motsvara behovet våra missbrukare, och deras anhöriga, har.

För som jag ovan skrev: det är för varandra vi människor finns till