måndag 12 december 2016

Dagen då jag bytte modersmål


Mitt modersmål är finska. Av lyckliga omständigheter har jag ändå haft lyckan att få bli tvåspråkig. Jag är registrerad som finskspråkig. Naturligt, i och med att det ju är språket som jag fått via modersmjölken. Våra barn är däremot registrerade som svenskspråkiga.
 
Jag har ibland lekt med tanken att jag kanske skulle registrera mig som svenskspråkig? Men jag har inte velat. Jag har tänkt att jag vill behålla finskan som mitt modersmål. Ett arv jag fått hemifrån. 

Idag är jag dock i andra tankar. En tår rinner ned för kinden. Av sorg. Av ilska. Regeringspartierna har valt att trampa över de svenskspråkigas grundrättigheter. Mina barns grundrättigheter. Rätten att få vård på sitt modersmål när krisen är som störst.

Denna dag går därför i min personliga livshistoria till historien som dagen då jag bytte modersmål. Mitt modersmål jag är uppvuxen med. Mitt modersmål jag talat med min mor, far, bror och släkt. Mitt modersmål jag talar med min man. 

Jag vet att regeringspartierna inte bryr sig ett dyft i mitt beslut. Inte det minsta lilla. Men för mig personligen är det ett ställningtagande. En liten konkret handling för att höja finlands svenskspråkigas röst. 

PS Är du tvåspråkig? Men kanske är registrerad som finskspråkig? Vet du, det behövs fler som höjer sin röst nu! Här kan du gå och omregistrera dig: https://verkkopalvelu.vrk.fi/Omat/Etusivu.aspx




onsdag 7 december 2016

Brev från landet Annorlunda

Du sitter vid köksbordet. Äter tomtegröt. Jag sitter bredvid dig. Jag tittar mellan varven bort. Jag gör det medvetet. För att testa hur det går, när du inte har min 100-procentiga uppmärksamhet.

Ibland går det rätt bra. Ibland inte. När du märker att jag inte har koll på dig häller du glögg i gröten. Men det kan ju vara gott det med.

Vet du, i dag var jag på ett möte. Som erfarenhetsexpert. Jag var inkallad för att som mamma berätta om hurudan service vi som familj i framtiden behöver. Hurudan service jag tänker att du - och andra som dig - behöver i framtiden.

Det talas nämligen mycket om något som heter sote-reformen just nu. Det finns en fin tanke på att integrera social- och hälsovården till ett paket, där individen står i centrum. Jag hoppas att det ska ros i land. Med individen i centrum. 

Men det är många, många frågetecken kvar att lösas. Emellanåt verkar det också som att beslutsfattarna förlorat fokus i reformen. Nämligen individen i centrum.

I stället talas det om miljoner som ska sparas. Om konkurrensutsättning. Och det kan göra mig lite rädd. För du - och sådana som du - kan inte bli föremål för konkurrensutsättning där priset är det avgörande. Det kan inte vara så att ditt framtida hem byts ut mellan varven för att något företag gett en billigare offert.

Jag hör nämligen rykten på att sådant sker redan nu, annanstans i Finland. Det är en utveckling jag inte vill vara med om. För sedan när du flyttar hemifrån (ja, tro det eller ej men den dagen kommer en dag, om kanske 10 år), måste det vara en långsiktigt lösning som hittas. Det ska bli ditt hem. Ett hem där du ska få leva och åldras. Ett hem dit jag får komma och hälsa på. Och kanske du bjuder mig på tomtegröt då?

Vet du, jag har funderat mycket på det där om att du en dag ska flytta hemifrån. Det knyter sig i magen vid tanken. Samtidigt vet jag att det någon dag behöver ske. För jag - eller pappa - kommer inte för alltid att finnas här för dig. Men just nu är det för jobbigt att fundera så mycket på det. Men planerna mognar sakta i bakhuvudet på mig. Och jag lovar att jag ska planera väl.

Vet du, jag har märkt att mitt sätt att skriva här på bloggen blivit annorlunda. Förr skrev jag som "Mamma Annorlunda" om mina tankar och funderingar kring vårt liv. 

Numera skriver jag brev. Mest brev till dig. 

Men jag tror inte att du någonsin kommer att kunna läsa mina brev till dig. Ändå känns det viktigt att skriva. Konstigt eller hur? Men kanske mina brev till dig läses av dem som nu - eller i framtiden - jobbar med dig? Eller av dem som gör beslut på ärenden som berör dig? Eller av dem som sitter på pengarna som behövs för din omvårdnad? 

Om de läser breven, kanske de får en inblick i hur värdefullt även ditt liv är. För värdefullt är det. Oändligt värdefullt.

Vi fortsätter att sitta vid köksbordet. Du fortsätter att äta din tomtegröt. Jag smeker dig över håret. Viskar i ditt öra: vet du hur mycket mamma älskar dig? Du plirar på mig med ett leende. Tar min hand och säger: mamma älskar alltid, alltid, alltid. 

Och igen, som så många gånger tidigare, rinner en tår sakta ned för min kind. För just så är det; mamma älskar för alltid. Och det är kanske just därför jag skriver dessa brev.