Fångad av byråkratin

I dag har jag skrivit en ansökan om att en synpedagogisk undersökning skulle göras på Anton. Ett flertal sakkunniga har redan i två års tid rekommenderat att den skulle göras. Och att den skall göras innan skolstarten.

Jag har muntligt frågat två instanser huruvida utredningen bekostas av dem. Svar NEJ, hör inte till dem. Det råkar finnas åtminstone en annan familj som har samma ärende på gång. De har skriftligen anhållit från tre olika instanser. Samtliga säger NEJ, hör inte till dem.

Jag har riktigt, riktigt leidon av "sandlådeleken" av detta slag. 

Vad skall man ta sig till i fall som detta? Alla är rörande överens om att utredningen behöver göras. Men ingen vill ta ansvaret för vem som bekostar den... Alternativet är att antingen ge upp (och barnet blir utan en viktigt utredning som på ett väsentligt sätt kan underlätta inlärningen), betala den själv (dyr!) eller att besvära sig.

Du kan gissa vad jag tänker göra? Jep, göra min skriftliga anhållan, vänta på det nekande beskedet och besvära mig sedan. Sen är ju grejen också den att jag inte har någon tröskel att kontakta politiska beslutsfattare...  Som tur är har vi en förstående ordförande i social- och hälsovårdsnämnden som säkert kommer att backa upp oss föräldrar. 

Men jag skulle innerligt önska att människor som från förr lever i en kanske ansträngande situation skulle slippa "bollas" mellan olika "luckor". Det underlättar inte direkt att man måste sätta energi på byråkrati...

Nåja, alltid lär man sig något. Jag har lärt mig att om någon av mina klienter på jobbet blir bollad mellan olika instanser så kommer jag att hjälpa till tills ärendet hittat sin rätta lucka.

"V...tun vammanen!"

Fyra män sitter i en bastu, i en simhall någonstans i Finland. Även några tonårspojkar sitter i bastun och värmer sig. 

In kommer några andra tonårspojkar. De står lite försiktigt vid dörren och funderar på var de ska sätta sig. De andra pojkarna börjar stirra på pojkarna vid dörren. De börjar slänga glåpord mot dem. "V...tun vammaiset, menkää pois täältä!!! Tai saatte turpiin!" (övers. försvinn härifrån jäkla utvecklingsstörda! Annars får ni på käften!)

De vuxna männen i bastun tittar tyst ner i golvet. Utom en av dem. Han säger med en bestämd, iskall röst till pojkarna att de själv får ta och försvinna ur bastun. Och det genast. Att man inte får behandla andra som de nyss gjort.

Pojkarna som kastat glåporden sänker blicken och går ut ur bastun. De ser lite förvillade och skamsna ut.  De utvecklingsstörda pojkarna kommer in och värmer sig en stund.

De andra männen har hittills varit tysta. Men nu säger en av dem: nog var det bra att du sade till dem.

********************************************************************************************

Mannen som försvarade de utvecklingsstörda pojkarnas rätt att komma in i bastun var min man, Antons pappa.

Min stora önskan är att när Anton i framtiden utsätts för situationer när han mobbas eller på annat sätt blir behandlad illa så ska någon vuxen träda fram och stoppa eländet. 

Det är vi vuxna som måste ta ansvaret och genom vårt exempel visa att alla är lika värda. Lika värda oavsett hudfärg, kön, sexuell läggning, livsåskådning eller handikapp.

Framsteg : )

Ibland är det svårt att se framsteg som Anton gör. Vi vet givetvis att det hela tiden går framåt, om än i en totalt egen takt om man jämför med andra barn. Men i vardagen märker man inte alltid framstegen, speciellt när det mellan varven även känns att vi tar steg tillbaka.


Men i dag var jag så innerligt glad över att se framstegen! Påsken 2011 gjorde vi vårt första försök med att vara påskhäxor. Jag kommer ihåg att jag hade fullt upp med honom då... Han förstod inte varför han inte fick gå in i husen, varför han bara skulle stå på trappan. Han förstod inte heller riktigt varför man inte genast på momangen skulle stoppa godiset i munnen, speciellt med pappret på.


Men i dag... Han var som en ängel! Stod snällt vid trappan utan att jag måste stoppa honom från att storma in i husen. Han tackade snällt för godisen. Sade glatt glad påsk och lät godiset vara i den lilla hinken ända tills vi kom hem. Det du!

Det är speciellt vid tillfällen som dessa, när man kan jämföra med situationen en tid tillbaka, som man kan se framstegen. De finns och de kommer fler. I hans egen takt. Det gäller bara för mig att ha tålamod... Och njuta när jag så här klart och tydligt kan se framstegen : )


Glad påsk och njut av våren!