Sätter mig ned i soffan. En lång dag bakom mig har jag. Både styrelsemöte och jobb. Men känner helgens spänningar börjar släppa lite.
Tittar på mina fötter. Har tydligen haft olika strumpor på dem. Igen. En vit och en svart. Suckar lite åt mig själv. En riksdagskandidat kan väl inte gå omkring i olika strumpor. Eller?
I lördags blev det offentligt. Det där med att jag ställer upp i riksdagsvalet. Genast hände saker på some. Nya följare kom. Och spridningen är plötsligt långt större. Brukar ju inte ha flera tiotusentals visningar så där till vardags. Men tydligen nu. Publiken växer.
Betyder det att jag måste ändra på mig? För det är ju fler som tittar på mig. Utvärderar mig. Funderar om jag är tillräckligt?
Fick idag en kommentar om att det nu skulle vara bra att jag är "proffsig" i mina kanaler. Viktigt med bilder av bra kvalitet. Att jag ska visa mig mer som en "politiker". En borde tydligen visa en viss bild av sig utåt. Måste man det tänker jag?
Och vad jag svarade?
Jag är som jag är och har inte en gång i mitt liv använt något filter på bild. Vet inte ens hur man skulle göra. Min man som vet hur oteknisk jag är kunde intyga.
Så man kommer fortfarande att se mig i butiken, osminkad och med håret på tofs, med mina slitna favoritcrocs på fötterna. De där som är snart 20 år gamla men så himla sköna på foten.
Jag kommer fortsätta att vara mig själv i alla sammanhang. Säga det jag tycker bör sägas och lyssna till det som behöver lyssnas till.
I en ålder av +50 känns det ganska tryggt nämligen. Man kan konstatera att det blir liksom inte så mycket bättre än så här.
Fast jag kandiderar i mitt första riksdagsval så är jag fortfarande samma skrot och korn. Det får räcka eller så inte och mitt fokus kommer vara på att lyfta fram frågor som jag tänker är avgörande för Österbotten och Finland. Mera om det i ett senare skede.
Under tiden bjuder jag på ännu ett ofiltrerat foto av mig. I skogen som jag älskar.
