Du står vid barnporten, den mellan köket och vardagsrummet. Du är lite otålig. Kastar saker runt dig. Själv sitter jag vid köksbordet och försöker äta min middag. Den avbryts x antal gånger när jag går och reder upp nåt groll mellan dig och Anni. Eller när du sliter i TV-sladden. Eller när du sliter i snöret till rullgardinen, så jag tror den ska komma ner.
Jag märker att jag är lite irriterad. Lite trött. Jag vill ju bara äta upp min mat i lugn och ro. Är det för mycket begärt?
Du fortsätter att bete dig otåligt. Släpper dina små tjutande läten som du brukar, då när du är rastlös. "Tjut" som gör att det piper i mina öron.
Plötsligt kommer du och står vid porten. Håller i den med ett rejält grepp. Sedan säger du: " Mamma, mamma, mamma. Jag vill komma i din famn".
Jag stannar gaffeln som är på väg i min mun. Tittar på dig. En tår rinner ned längs min kind. Jag går och öppnar porten, går tillbaka till min plats och väntar på vad du ska göra.
Du kommer stadigt gående till mig och kränger dig upp i min famn. Vi sitter där en god stund och bara kramas. Sedan vill du bort och går tillbaka till vardagsrummet och säger till mig: stäng porten mamma. Och sedan sitter du där en stund i lugn och ro.
Tårar av glädje rinner ned längs mina kinder. Du fyller snart 8 år men det är första gången jag hör dig säga den meningen: "mamma jag vill komma i din famn". Visst är du i min famn ofta, varje dag.
Men du har aldrig uttryckt det i ord. Du har kanske inte kunnat koppla ihop just den meningen? Och kanske är det så att din rastlöshet just då var ett uttryck av att din hjärna ville säga det, men fick inte ut det först? Tills orden kopplades ihop.
Jag brukar varje dag försöka hitta det lilla guldkornet i dagen. Även under dagar när jag knappt ser annat är mörker. Men det lilla guldkornet brukar alltid finnas där, och den förgyller även den mörkaste av dagar.
Idag bjöd du Anton på en guldklimp till mig. Evigt tacksam över att få vara just din mamma.
