lördag 28 januari 2017

Jobba vid flaskreturneringen?

Jag har just hämtat dig hem från intervallen. Du var där över en natt. Du var orolig igår då jag förde dit dig. Blicken fladdrade. Underläppen darrade. Och mitt hjärta blödde. Men det hade gått bra ändå. 

Nu sitter du i soffan. Med dina poliskläder på. Du lite extra orolig. Gungar dig frenetiskt av och an. Det brukar vara lite så efter intervallen. Reaktion på att du hamnat att vara borta hemifrån? 

Jag är också ledsen över det. Men jag behöver intervallen. Annars orkar jag inte. Och jag måste orka, också för din skull.

Jag fick annars en överraskande fråga i går. I ett fint - och meningsfullt - samtal med en för mig vilt främmande människa. Vi samtalade om livet, döden och om hur man aldrig kan veta när livet tar slut. Vi hade båda blivit varse om det.

Vi hade aldrig träffats förr. Men ibland kan det gå så, att ett samtal i hissen utvecklas till nåt djupare än bara en stilla, artig hälsning.

Vi berättade om våra familjer. Också jag om min, om dig. Hen ställde sen mig frågan: vad kommer han att kunna sysselsätta sig med när han blir vuxen?

Jag blev tyst. Det är en fråga jag inte funderat så mycket på. Det känns avlägset. Men sedan svarade jag: kanske han kan jobba vid en flaskreturnering, på nån market? Om han har någon som hjälper honom? 

Kanske han kunde göra det, med assistans, en eller två dagar i veckan. I någon timme? Jag har sett andra funktionshindrade göra det. Kanske även Anton skulle klara av det.

Om han inte får assistans, kanske jag kan vara med och hjälpa honom. Eller hans pappa. Jag hoppas att det finns nån köpman som vill anställa oss sedan. Sedan när tiden är inne. Om kanske tio år. Så svarade jag.

Hen svarade att det viktigaste säkert är att du får känna att du gör något viktigt. Att också du har ett jobb att gå till. Och jag instämde.

Jag vet att du egentligen vill bli polis. Som pappa. Det har du pratat om länge. Du tycker om poliskläderna. Om polisbilarna.

Det är tyvärr en dröm som för dig inte är möjlig att nås. Men vet du, tillsammans kommer vi att hitta en meningsfull syssla till också dig. Så att du får känna dig delaktig. Får tjäna lite egna pengar. Kanske just vid flaskreturneringen?

Men... dit är det ännu en lång väg att gå. Och i väntan på det ska du få drömma om att bli polis. Än behöver du inte nedslås av den vetskapen.

Jag tittar på dig där du sitter i soffan. I dina poliskläder. Det verkar som att du håller på att lugna ner dig. Hemmets trygghet tar sitt famntag om dig.

Sedan stiger du upp. Kommer till barnporten. Säger: mamma mamma mamma mamma mamma mamma Anton har saknat mamma.

Jag går fram till dig. Vi kramas en lång stund. Jag viskar i ditt öra: mamma saknade också dig. Älskar dig. Alltid. Alltid. Alltid. Och du svarar: alltid, alltid, alltid.

En liten tår rinner ned för min kind, och jag ber inom mig att jag ska få leva ännu länge, länge. För du kommer ännu länge att behöva mig. Kanske ännu just som din hjälpreda vid en flaskreturnering? 


2 kommentarer:

Maria sa...

Som alltid! Rakt in i hjärtat.
Kram Anne.

Matti Hokkanen sa...

Säkert hittas det jobb och hoppas även, att han kunde få Uppdrag inom Millitären, för de har säkert Uppdrag där, fastän de just nu, inte får ta in Folk med Specialbehov, fastän de nu skulle ha viljan till det, men kanske Direktiven ändras sedan, då Anton är stor.