måndag 12 december 2016

Dagen då jag bytte modersmål


Mitt modersmål är finska. Av lyckliga omständigheter har jag ändå haft lyckan att få bli tvåspråkig. Jag är registrerad som finskspråkig. Naturligt, i och med att det ju är språket som jag fått via modersmjölken. Våra barn är däremot registrerade som svenskspråkiga.
 
Jag har ibland lekt med tanken att jag kanske skulle registrera mig som svenskspråkig? Men jag har inte velat. Jag har tänkt att jag vill behålla finskan som mitt modersmål. Ett arv jag fått hemifrån. 

Idag är jag dock i andra tankar. En tår rinner ned för kinden. Av sorg. Av ilska. Regeringspartierna har valt att trampa över de svenskspråkigas grundrättigheter. Mina barns grundrättigheter. Rätten att få vård på sitt modersmål när krisen är som störst.

Denna dag går därför i min personliga livshistoria till historien som dagen då jag bytte modersmål. Mitt modersmål jag är uppvuxen med. Mitt modersmål jag talat med min mor, far, bror och släkt. Mitt modersmål jag talar med min man. 

Jag vet att regeringspartierna inte bryr sig ett dyft i mitt beslut. Inte det minsta lilla. Men för mig personligen är det ett ställningtagande. En liten konkret handling för att höja finlands svenskspråkigas röst. 

PS Är du tvåspråkig? Men kanske är registrerad som finskspråkig? Vet du, det behövs fler som höjer sin röst nu! Här kan du gå och omregistrera dig: https://verkkopalvelu.vrk.fi/Omat/Etusivu.aspx



onsdag 7 december 2016

Brev från landet Annorlunda

Du sitter vid köksbordet. Äter tomtegröt. Jag sitter bredvid dig. Jag tittar mellan varven bort. Jag gör det medvetet. För att testa hur det går, när du inte har min 100-procentiga uppmärksamhet.

Ibland går det rätt bra. Ibland inte. När du märker att jag inte har koll på dig häller du glögg i gröten. Men det kan ju vara gott det med.

Vet du, i dag var jag på ett möte. Som erfarenhetsexpert. Jag var inkallad för att som mamma berätta om hurudan service vi som familj i framtiden behöver. Hurudan service jag tänker att du - och andra som dig - behöver i framtiden.

Det talas nämligen mycket om något som heter sote-reformen just nu. Det finns en fin tanke på att integrera social- och hälsovården till ett paket, där individen står i centrum. Jag hoppas att det ska ros i land. Med individen i centrum. 

Men det är många, många frågetecken kvar att lösas. Emellanåt verkar det också som att beslutsfattarna förlorat fokus i reformen. Nämligen individen i centrum.

I stället talas det om miljoner som ska sparas. Om konkurrensutsättning. Och det kan göra mig lite rädd. För du - och sådana som du - kan inte bli föremål för konkurrensutsättning där priset är det avgörande. Det kan inte vara så att ditt framtida hem byts ut mellan varven för att något företag gett en billigare offert.

Jag hör nämligen rykten på att sådant sker redan nu, annanstans i Finland. Det är en utveckling jag inte vill vara med om. För sedan när du flyttar hemifrån (ja, tro det eller ej men den dagen kommer en dag, om kanske 10 år), måste det vara en långsiktigt lösning som hittas. Det ska bli ditt hem. Ett hem där du ska få leva och åldras. Ett hem dit jag får komma och hälsa på. Och kanske du bjuder mig på tomtegröt då?

Vet du, jag har funderat mycket på det där om att du en dag ska flytta hemifrån. Det knyter sig i magen vid tanken. Samtidigt vet jag att det någon dag behöver ske. För jag - eller pappa - kommer inte för alltid att finnas här för dig. Men just nu är det för jobbigt att fundera så mycket på det. Men planerna mognar sakta i bakhuvudet på mig. Och jag lovar att jag ska planera väl.

Vet du, jag har märkt att mitt sätt att skriva här på bloggen blivit annorlunda. Förr skrev jag som "Mamma Annorlunda" om mina tankar och funderingar kring vårt liv. 

Numera skriver jag brev. Mest brev till dig. 

Men jag tror inte att du någonsin kommer att kunna läsa mina brev till dig. Ändå känns det viktigt att skriva. Konstigt eller hur? Men kanske mina brev till dig läses av dem som nu - eller i framtiden - jobbar med dig? Eller av dem som gör beslut på ärenden som berör dig? Eller av dem som sitter på pengarna som behövs för din omvårdnad? 

Om de läser breven, kanske de får en inblick i hur värdefullt även ditt liv är. För värdefullt är det. Oändligt värdefullt.

Vi fortsätter att sitta vid köksbordet. Du fortsätter att äta din tomtegröt. Jag smeker dig över håret. Viskar i ditt öra: vet du hur mycket mamma älskar dig? Du plirar på mig med ett leende. Tar min hand och säger: mamma älskar alltid, alltid, alltid. 

Och igen, som så många gånger tidigare, rinner en tår sakta ned för min kind. För just så är det; mamma älskar för alltid. Och det är kanske just därför jag skriver dessa brev.

söndag 16 oktober 2016

Vi jordar oss

Jag står uppe på kullen. Tittar på dig när du springer iväg. Det har varit en ganska jobbig dag. Du har haft svårare än vanligt att få dig att hålla ihop. Jag vet inte varför, ibland bara är det så.

Det har varit mycket rop, tjut, skrik, hoppande och yrande än hit, än dit. Och det som bäst hjälper då, är att vi tar oss ut.

När du kommer ut - i rörelse - sker en liten gradvis nedlugning. Jag tror det är som de sade på anpassningsträningskursen: "Anton on selvästi liikeohjautuva". Du är med andra ord rörelseorienterad. 

Du tar hård fart i gungan. Du vill gå i rask takt. Du springer hårt. Du gillar att hoppa i trampolinen. Du är lugn i en bil som kör hårt. Rörelsen ger dig en förnimmelse av din kropp.

För det sägs att du inte har samma kroppsupplevelser som vi andra. Du kanske inte vet var din kropp börjar. Var den slutar. Farten hjälper dig då.

Det är inte bara farten som hjälper dig. Ända sen liten har du kastat dig på marken i tid och otid. Du har velat ligga i mossan, i halmen, i snön, i leran, i vattenpölen, på cykelvägen, på gräsmattan.

Du har kastat dig ner, och legat och tittat upp i himlen. Tryckt din kropp hårt mot marken. Ibland har folk undrande tittat på oss. Jag har slutat bry mig. Jag bara nickar till dem och säger hej. 

Det sägs att det är ett sätt för dig att "jorda dig". Att få kontakt med din kropp, med dina konturer. När du ligger kan du kanske känna var du börjar, var du slutar.

Jag fortsätter att titta på dig när du springer iväg. Jag vet vart du är på väg. Du ska till din favoritplats. En plats där vi sitter, eller ligger, nästan dagligen. Året runt. Jag tittar på dig när du kastar dig ner, tar ett grässtrå mellan tänderna och blickar upp mot himlen.

Jag går till dig. Lägger mig ner bredvid dig. Känner att gräset är lite fuktigt, men bestämmer mig för att det inte gör något. Jag tar din hand i min. Tillsammans blickar vi mot himlen, jordar oss.

Just då, i det ögonblicket, känns du lugn. Som om kaoset, virvelvindarna i din hjärna, tar ett steg tillbaka och låter oss njuta av stunden. Du trycker till min hand och säger: "det är bra mamma".

Och jag känner en tår rinna ned längs kinden. 


fredag 7 oktober 2016

Rädda den svenskspråkiga missbruksvården

Anton, du har varit fundersam de senaste dagarna. Undrat varför jag varit så mycket i telefon, suttit vid datorn. Det är för att jag försökt få med folk, försökt få dem att engagera sig för missbruksvården. Och vet du, jag är så glad, ända in i själven, för hur positivt människor tagit emot mina samtal.

De har brytt sig. De har sagt att detta ska vi tillsammans fixa. Klart vi ska ha anstaltsvård även på svenska! Jag har blivit känslomässigt rörd av deras respons. Det må ligga en del politik i frågan, men i grund och botten beror engagemanget på omtanke om våra medmänniskor.

Och det ger mig hopp om även din framtid. Framtiden jag mellan varven oroar mig för. Hur blir det med din vård i framtiden, om det bara är pengar som styr? Sådant oroar jag mig för. Speciellt för tiden efter att jag och pappa inte mera finns här för dig.

Men samtalen i dagarna har gett mig hopp. Människor bryr sig. Och jag hoppas att den dagen du behöver någon som engagerar sig för dig - för din omsorg - så finns människorna där. 

Det är för varandra vi människor finns till.


************************************************************************************************

Det blåser kring den svenskspråkiga missbruksvården i Finland. Går det dåligt, har vi efter årsskiftet ingen anstaltsvård på svenska. En tanke som skrämmer mig. Det är nämligen en frågan om liv eller död för vissa av våra medmänniskor.

Jag fick idag av en journalist frågan om jag helt självmant tagit mig an frågan. Om jag själv tagit initiativet till att försöka hitta en samsyn i regionen, i Svenskfinland, för att rädda den svenskspråkiga missbruksvården?

Mitt svar blev: jag bara måste ju.

Men vet du vad? Jag är ingalunda ensam som engagerar mig! Alla - precis alla - jag hittills talat med är av samma åsikt. Vi ska hitta en lösning som även på sikt garanterar den svenskspråkiga missbruksvården. Och mitt hjärta har svämmat över av människors omtanke. Trots ekonomiskt dåliga tider, så finns medmänskligheten där. Tillsammans är vi starka.

Det som nu krävs av Kårkulla samkommuns fullmäktige vid mötet 12.10 är att ge tilläggstid till kommunerna för att hitta en lösning. Ge oss tid, så kommer vi tillsammans att hitta en lösning som på sikt garanterar den svenskspråkiga missbruksvården i Finland. En vård som vi tillsammans ska utveckla till att motsvara behovet våra missbrukare, och deras anhöriga, har.

För som jag ovan skrev: det är för varandra vi människor finns till



söndag 18 september 2016

"Älskar dig" Och en slängpuss på det

Det har varit en omvälvande vecka. Vi har spenderat den tillsammans med fyra andra familjer, som också har specialbarn. Fokus har i mycket varit kring syskonrollen. Jag har fått lyssna till en vuxen lillasyster, som berättade om sina erfarenheter med att ha en storebror med grav utvecklingsstörning.

Vet du Anni, jag brast i gråt när hon talade. Hon sade "katsoka minua, ihan hyvin minä olen pärjännyt. Meillä on aivan erityinen yhteys". Hon berättade om att det stundom varit tufft, riktigt tufft. Men att hon älskar sin bror. Att de har något väldigt speciellt som förenar dem.

Mina tårar rann när jag lyssnade på henne. Det var befriande att höra att det trots det jobbiga kan vara något vackert. Hon berättade att syskon ofta kan utveckla en speciellt djup empati, känsla för tolerans, känsla för allas lika värde. Något som jag anar att du har på gång...

Men för att så ska ske, behöver syskonen ges chansen att få ge utlopp för alla sina känslor. Även de negativa. Syskonen behöver få säga att det känns jobbigt ibland. 

Och vet du? Jag vet att du tycker att det känns jobbigt ibland. För det gör jag med. Men du har rätt att känna den känslan.

Fast det är jobbigt finns det också en oerhörd kärlek mellan er. Jag fick känna av den senast i kväll. Du låg i din säng och tittade på ipaden. Anton kom till dörröppningen och sade till dig: "hyvää yötä, huomenna nähdään. Älskar dig". Och så slängde han en stor slängkyss till dig.

Du tittade på honom. Log. Och svarade: "älskar dig också". Och mitt mammahjärta svämmade över.  

lördag 30 juli 2016

Födelsedagsbrev till Anton

Jag sitter vid köksbordet. Det åskar ute. Jag är trött. Trött efter en vecka med extra dålig sömn. Du har varit orolig, och vi har stigit upp innan sex varje morgon. Dessutom har min rygg värkt. 

Du har annars börjat oroa dig för min rygg. Du hämtar stödbältet till mig mellan varven, och säger att jag måste ta min medicin. Och så masserar du min rygg, på ditt eget lilla sätt. Jag är tacksam för din omtanke, och hoppas att det ska bli bättre. Min rygg behövs ännu flera år. Inte minst för att orka hålla din fart, min underbara Virvelvind.

Jag tittar på dig när du nöjd sitter i soffan. Du har din nya munamiesdräkt på, och tittar på ett avsnitt av julkalendern. Du gillar julkalendern, och tittar på det året runt. 

Jag surfar här på min blogg, för att kolla vad jag skrivit på dina tidigare födelsedagar. Vet du, ifjol skrev jag tydligen inget brev till dig. Jag måste ha varit för trött. För uttorkad på ord. Åren innan har jag skrivit. Förlåt.

Jag bestämmer mig för att göra ett försök till ett inlägg. Vi får se vad det blir till.

Du gungar dig i soffan och säger: "mamma mamma mamma mamma mamma mamma det var roligt, Anton är munamies".

Jag ler. Vad annars kan jag göra, där du sitter med din lustiga dräkt på. Tröttheten lättar i takt med att känslorna tar över. Hjärtat svämmar över av att du berättar att du haft roligt. Det är ju inte alltid du kan berätta hur du känner.

Vi har haft släktkalas idag, med de närmaste. Du fixa det fint. Alla tio ljus blåste du ut på en gång! Nu väntar du med spänning ännu på kompiskalaset. Det ska hållas om elva dagar. 

Du har ända sedan våren talat om att du vill bjuda alla dina klasskompisar från den "normala" klassen. När du fyllde fem år bjöd vi hela dagiset. Sedan dess har jag inte haft energi att ordna stora kompiskalas, och du har inte heller bett om dem.

Men nu har du gjort det. Och hela klassen är bjuden. Vet du vad som värmer mitt hjärta extra? Det att nästan alla är på kommande. I ett svagt ögonblick tänkte jag: tänk om ingen vill komma...? Jag visste att du har fina barn på din klass, men ändå smög tanken in i min hjärna. En rädsla om att ni nu börjar vara så pass gamla att glappet mellan er är för stort.

Men det är det inte. Dom är på kommande. Och jag är så lycklig för din skull.

Den här hösten blir annars annorlunda. Din hemklass blir inte mera den "normala". Din nya hemklass blir en liten klass med sex elever, som alla har sin egen individuella plan för inlärning. Men du kommer nog att träffa dina gamla klasskompisar ännu. Du ska få hänga med dem på vissa timmar, som till exempel musik.

Du ska också byta lärare. Och assistent. Det blir din åttonde assistent hittills. Jag litar på att du fixar bytena. Du är så social och gillar människor. Dessutom har alla assistenter visat sig vara pärlor. Alla har varit olika, men underbara pärlor har de varit. Vi får vara tacksamma för att de vandrat med oss på vår krokiga stig här i landet Annorlunda.

Du tittar igen på mig. Du gungar dig av och an. Säger: "mamma mamma mamma mamma mamma.... mamma mamma mamma mamma Anton är glad". 

Jag öppnar barnporten som skiljer köket från vardagsrummet och går fram till dig. Kramar dig. Viskar i ditt öra: "mamma är också glad".

Du kramar mig hårt tillbaka och säger: "Älskar dig. Alltid alltid alltid". Tårarna rinner ned för kinderna när jag viskar i ditt öra: "Mamma älskar dig också. Alltid alltid alltid". Sedan föser du undan mig. Sätter dig tillbaka i soffan, börjar gunga dig av och an, sjunker in i din egen värld.

Jag sätter mig tillbaka på köksstolen, fortsätter att skriva mitt födelsedagsbrev till dig. Ett brev som jag anar att du troligen aldrig själv kommer att kunna läsa. Men jag skriver ändå.

Vet du, jag kan inte med ord beskriva min kärlek till dig. För tio år sedan kom du som en virvelvind in i vår familj och förändrade på precis allt. Utan dig skulle jag inte vara den jag är.  

Du fattas en kromosombit. Men vet du? Den biten är lagrad i mitt hjärta, och tillsammans är vi hela.

Jag tittar ut genom fönstret. Regnet är över. Det åskar inte mera. Men jag ser en regnbåge. 



söndag 1 maj 2016

Glada vappen!

Vi kör mot stan. Du gungar dig lite i bilen. När vi kör ner i parkeringsgrottan blir du orolig, och upprepar om och om igen: "Anton kommer med. Anton kommer med. Anton kommer med." Jag lugnar dig och försäkrar dig om att du ska få följa med. 

Du vill så gärna gå till stan. Till butiker. Till restauranger. Men det är inte så ofta vi gör det, för det brukar bli lite struligt. När alla spännande och nya färger, lukter, ljud och detaljer sköljer över dig tar impulserna över och det kan bli riktigt oroligt. Så oroligt att vi måste avlägsna oss.

Och det brukar vara ledsamt. Ledsamt för dig. Ledsamt för mig. För jag vill ju så gärna ge dig de upplevelser du vill ha. Men det funkar inte alla gånger.

Vi har inte på flera år varit till Valborgstorget med dig. Anni har åkt till torget med sin kompis, och du har stannat hemma med oss. Jag har tänkt: det du inte vet att du missar, saknar du inte heller.

Men i år bestämde vi oss för att göra ett försök. Du fick för nån dag sedan veta att det blir vappentorget. Och än en gång fascineras jag över ditt minne. Du började tala om hattar, sockervadd och polkagrisar. Så visst kommer du ihåg, fast det gått fem år sen senaste besök!

Jag var rätt fundersam över hur det skulle gå. Men vet du, du överraskade stort. Du hade koll på vad du ville ha: sockervadd och en studentmössa. Sockervadden skulle vara blå, och mössan vit. Du kollade in alla fina vita studentmössor och sade med bestämd röst att en sådan skulle du ha.

Vi hittade en vit mössa, och nu är du hur nöjd som helst med den. Förvisso är det inte en studentmössa, men vad gör nu det? En kaptenshatt är minst lika bra. 

Och vet du, det finns ett talesätt: att vara karl för din hatt. Och det tycker jag du är! Det finns inte en oärlig tanke i dig. Du ljuger inte, du manipulerar inte. Nåt som vi normalstörda kunde ta efter. Jag tror bestämt världen skulle vara bra mycket bättre om fler av oss var karlar/kvinnor för sina hattar.


PS Jag skriver inte många gånger per år mera. Mycket av det jag velat ha fått sagt, har jag redan skrivit. Men jag är så glad att bloggen ändå "lever". Ni orkar hänga med, och nya läsare hakar på. Tack till er!