onsdag 22 juli 2015

Om att leva med sorgen

Jag går längs med landsvägen. Den är het av solen. Jag njuter av värmen. Jag ser fram emot den kommande helgen. 

Jag ska i två dygn vara som andra. Vi ska vara på en villa. Min familj, tillsammans med våra vänner. Det är mot villan jag går nu. Familjen ska plocka upp mig på vägen. På villan ska vi ska äta gott, basta och bada. Läsa och bara vara.

Jag sneglar på klockan. Den är 16.03. Sorgen tar ett stryptag om mitt hjärta. Det är nu det händer.

Jag fortsätter att gå. Tar en klunk från min vattenflaska. Det friskar upp. Samtidigt som tårarna sväljs.

Den svarta bilen kör förbi mig, stannar vid en avfart. Familjen kom. Jag hoppar i och vi kör mot villan. Jag tar hans hand i min. Ler mot honom. Han ler sorgset mot mig. Kramar min hand.

Jag behöver inte ord. Jag förstår blicken. Det hade inte varit lätt. Tänk om det bara kunde vara annorlunda?

Det blir en underbar helg. Precis det som behövdes. Gott sällskap, skratt, bad, sång. Ja, till och med dans på bordet. 

Mellan varven knackar dock sorgen på dörren till mitt hjärta. Jag öppnar den på glänt, och säger att du får bara vara en liten stund. 

En liten stund, för att tänka tanken om hur det kunde vara. Tanken om hur det kunde vara om det vore annorlunda? Skulle vi då hela familjen kunna vara här tillsammans? För nu är vi ju inte det. En fattas.

Skulle jag då se min son själv plaska i vattnet, ivrigt simmandes mot flotten?

Skulle jag då se min son bygga en koja? Så där som nästan 9-åringar gör.

Skulle jag då se min son sitta på bryggan, metandes, tillsammans med sin far?

Jag säger till sorgen: Jag måste stänga dörren nu. Det är dags för dig att gå. Jag vet att du kommer igen. Det gör du alltid. Jag börjar på nåt vis vara van med din närvaro. Du har blivit som en del av min skugga. En skugga som har färg, alla regnbågens nyanser. Ibland nattsvart. Ibland lysande röd. Så starkt lysande röd att du ger mig kraft att resa mig från knästånde.

Jag fortsätter till sorgen: Du har format mig, mitt liv. Utan dig skulle jag inte vara den jag är i dag. Du gör inte längre lika ont som tidigare. Du har även hämtat med dig gott. Du har lärt mig uppskatta det lilla. Du har lärt mig njuta av skrattet, så där på djupet.

Numera känns du som en trogen efterföljare. Du lurar på där i min skugga, och gör dig påmind mellan varven.

Vi har nästan blivit vänner. Jag skulle inte byta bort dig heller. Jag har kommit fram till att du har kommit för att stanna. Lika bra att omfamna dig då. Kanske det är därför du inte gör lika ont längre? För att jag låter dig vara en del av mig? Vi vandrar tillsammans genom livet, hand i hand.

Men ibland blir ditt handtag för hårt. Då måste jag slita mig - ens för en stund. En stund för att  vara i från dig. Och just nu behöver jag få vila från dig. Jag behöver för en stund få vara som andra. 

Därför stänger jag nu dörren för dig. För att i morgon kunna öppna min själ - mitt hjärta - till nästan 9-åringen som lärt mig känna dig. Sedan kan vi fortsätta vår vandring, hand i hand.


5 kommentarer:

Anonym sa...

Igenkänningen!!! Kunde ha skrivit exakt samma ord.

Anonym sa...

Vet int vem du är,vet inte vad som hänt,annat än vad jag förstår i din text nu..har aldrig läst nånting som du skrivit.. men mina ögon vattnas,desstu mer ja läser så rinner de en tår nusomdå ner för min kind. Vem du än är vill ja ge dig en stor kram!!

Bitti sa...

Älskade mamma annorlunda. Känner dig inte men jag berördes så starkt av din blogg. Som mamma och mormor anar jag hur oerhört fruktansvärt det du har varit med om är. Jag önskar dig allt gott resten av livet och jag vill tro att din 9-åring finns på en plats som är mycket bättre än denhär världen. Även om den kan vara vacker ibland också.
Allt gott, hälsar en mamma och mormor

Matti Hokkanen sa...

Hoppas ju ännu, att det versta, inte hänt och att du skriver ur perspektivet, att Han denna Hälg, tillbringar på Kortis, eller något? Vi, har även precis för ett par timmar sedan, lagt vår Pappas urna med aska ner i Släktgraven här i Parikkala i Östra Finland, så vet nog även, hur det kan kännas. Ändå, allt gott i fortsättningen och vi hörs, eller skrivs säkert på hösten!

Anna Söderström sa...

Anne, du borde definitivt samla dina inlägg och tankar i en bok. Du formulerar dej oerhört bra och det du beskriver berör oss som läser. Kanske vi förstår något, kan föreställa oss något annat för det du säger är viktigt.