fredag 17 maj 2013

Här och nu

Jag står på gården och ser barnen rusa omkring. De skrattar av lycka när det iskalla vattendropparna träffar dem. Solen lyser från en klarblå himmel. Det är mer än +20 grader, och vi har tagit fram vattenslangen för att leka med den en stund.

Jag står på stubben mitt på gården och känner att just nu är allt bra. Precis nu finns inget annat i världen än mina lyckliga barn. Till och med naturen verkar vilja stärka min upplevelse. 

Alla färger känns starkare. Gräset ser grönare än vanligt ut. Himlen är blåare. Jag funderar inte på vad jag just gjort, eller vad jag snart ska göra. Jag känner mig levande i just denna stunden. Jag känner en tacksamhet till livet.

Så kändes det tidigare i dag, och känslan sitter fortfarande lite i. Jag har de senaste två veckorna fått erfara denna "leva precis just nu" känslan oftare än vanligt. Jag har känt av den när jag varit ut och åkt rullskridskor. Jag har känt av den när jag cyklat till jobbet, när jag lekt med barnen och när jag nattat dem.

Jag har funderat på varför jag når den känslan nu oftare än vanligt? Innerst inne vet jag vad det beror på. Svaret är att jag blivit påmind om livets skörhet. Om att vi inte för alltid kommer att vara här. 

Jag är nu inne i process att ta ett långsamt farväl till en för mig nära människa. Vi har tack och lov ännu tid kvar. Vi hinner ännu tala. Jag hinner ännu ta del av hens livsvisdom. Men det kommer att vara under en begränsad tid. 

Den insikten - att vi inte för evigt har våra nära och kära bredvid oss - har påmint mig om vikten att stanna upp, att värdesätta det lilla i livet. För visst kan det vara så att det i det lilla ligger det stora?

1 kommentar:

MammaMia sa...

Tack! Så fint skrivet och så bra, som bloggläsare, att bli påmind om livets skörhet nu och då.