Du har just somnat. Men jag sitter ännu kvar i soffan där vi nattar dig. Jag tittar på dig. Hjärtat smälter.
Du var trött när du kom från boendet. Gick lite på extra varv. Det brukar du göra om det har varit spännande. Och idag var det spännande. Du firades på ditt deltidsboende. Firades för att det är din 18-årsdag.
Jag tänker på de gångna åren. Tänker på när du föddes. Vet du Anton, det tog hela 29 timmar innan du gick med på att komma till denna värld. Nästan som om du vetat att det inte kommer bli helt lätt i den. Och sen den dagen, då för 18 år sedan, har mitt liv aldrig blivit som förr.
Nu ändras vårt gemensamma liv igen. Du tar små steg som leder dig mot ett liv där inte jag - eller din pappa - är med hela tiden. Så gör man när man blir vuxen. Även du, fast du mera är som en två-tre -åring.
Mitt lilla mammahjärta bävar lite för det. Jag kan ibland bli riktigt rädd då jag på nyheter hör om ställen som inte tar bra hand om såna som dig.
Vet du Anton, det är inte lätt för mig. Och jag vet att det inte heller är lätt för dig. Men tillsammans ska vi klara det. Och än är inte tiden inne för heltidsflytt. Än är du mest hemma. Sen, när tiden är mogen tar vi de följande stegen.
För jag måste lita på att det kommer bli bra. Och du känner nog mig Anton. Jag kommer som en lejonmamma vakta och se till så det blir bra. Det lovar jag dig.
Men det är inte idag. Idag är det din födelsedag. Och idag har du firats och kalas med det sedvanliga gänget har vi om en par veckor. Det brukar vara, vid sidan av julen, den viktigaste dagen för dig.
Oj Anton! Du kom att ändra hela mig. Du kom att ändra mitt sätt att se på världen. Du kom att påverka mina värderingar. Du kom att ge mig mod att än mera stå på deras sida som behöver någon att tala för dem. Det är jag dig evigt tacksam för.
Jag har sagt det förr och säger det åter: du må fattas en kromosombit. Den är gömd i mitt hjärta och tillsammans är vi hela. Du och jag min älskade unge.
