Jag sitter i soffan i ditt nya rum, du håller på att somna. Ett rum som numera också fungerar som ett arbetsrum. Fast då du kommer hem så plockar vi bort allt jobbrelaterat. Vi plockar bort tavlorna från väggen, tar bort ljusen, blomman och bordslampan. Kvar lämnar bara mjuka saker.

Sånt behöver man göra, har alltid behövt göra.

Jag hör din andring bli djupare. Du somnar nog nu. Jag tittar på dig. Hjärtat smälter.

Du var nog trött när du kom från ditt nya boende. Trött och irriterad på värmen. Vårdarna sade du varit lite extra orolig senaste tiden. Betett dig som du inte brukar. Vi kom fram till att värmen antagligen triggar igång dig. Inte undra på. Det har varit så varmt.

Men du hade firats idag. Fått en present. Det hade sjungits och ätits kaka. Jag fick foton från det. Du såg så glad och lycklig ut. Och så firades du här hemma. Present och kaka. Precis som du vill ha det.

Jag tänker på de gångna åren. Tänker på när du föddes. Det brukar jag göra på din födelsedag. Gissar vi mammor är lite så.

Vet du Anton, sen den dagen, då för 19 år sedan, har mitt liv aldrig blivit som förr. Och nu har våra liv förändrats igen.

Jag minns hur jag på ett IP-samtal i tiderna sade, att jag bryr mig inte om att du aldrig kommer att läsa eller skriva. Men tänk om du kunde sätta fast en dragkedja? Jag minns att jag sade att det skulle du ha nytta av sedan då du bor på eget boende. 

I april hände det. Vi var i simhallen och vi klädde på oss. Vi hade båda varsin väst. Och du fick helt själv fast din dragkedja på västen.

Jag minns hur jag satt där på bänken. En tår trillade ned för kinden och jag tänkte; ja, tiden är nog inne nu. Du kan sätta fast dragkedjan. 

Tiden är inne för att du kan flytta hemifrån. 

Och så gick det. Du bor från i våras på det nya lilla boendet. Men vi ses ofta. Och du kommer hem regelbundet. Som idag. På din födelsedag.

Det har varit en tuff förändring. För dig. Och för mig. Det hände dessutom i samma veva som Mummi flyttade till sitt boende, demensboendet. Och det var mitt i en valkampanj. Men tillsammans klarade vi det.

Dragkedjag är nu fast och jag har igen släppt en aning på greppet om din hand. Släppt för att du en dag ska klara dig även utan min hand. Men dit är det ännu länge. Tills dess ska vi ta vara på vad livet har att ge oss.

Jag har sagt det förr och säger det åter: du må fattas en kromosombit. Men den är gömd i mitt hjärta och tillsammans är vi hela. Du och jag min älskade unge.