onsdag 27 juli 2011

Kalas på gång

Just nu sitter jag och planerar kalas. I morgon ska det bakas födelsedagstårta, för Anton fyller fem år på fredagen! Mitt i planeringen tänker jag samtidigt på tiden då, för fem år sedan. Jag minns att jag väntade ivrigt, och nervöst, på att få åka till BB. Och det var otroligt varmt, precis som det varit i dessa dagar. Jag ville bara åka in och få träffa dig, ett nytt människoliv!

29.07.2006 födde jag sedan en liten pojke som kom att för alltid förändra mitt liv. Jag hade bara ingen aning om hur mycket! Den första tiden trodde jag att vi lever i en vanlig, "normal" familj med sina upp- och nedgångar. Jag levde i tron att mitt, och Antons, liv ät utstakat att bli ganska vanligt. Tiden visade sedan att det har blivit allt annat än vanligt... Efter många omvägar hamnade vi här i landet Annorlunda. Ett land där Anton hör hemma, och där han guidar mig fram så att jag ska lära mig att se allt det fina som finns här.

Anton hemkommen från sjukhuset
Att bli förälder förändrar oss alla på sitt sätt: vi har ju ett människoliv att ta hand om. Ett ansvar som vi bär med oss ända till graven, även om formen av ansvaret ändras med åren. Walt Whitmans dikt är beskrivande: 

    His own parents,
    He that had father’d him, 
    and she that had conceiv’d him in her womb, 
    and birth’d him, 
    They gave this child more of themselves than that; 
    they gave him afterward every day - they became part of him.


Men tillbaka till kvällens kalasfunderingar: Jag ser otroligt mycket fram emot att på fredagen ordna ett litet barnkalas för Anton! Anton älskar fester, men vi har hittills bara haft släktkalas, med vuxna. Men nu vill jag ge honom erfarenheten av att få fira med andra barn. Han har själv aldrig varit på barnkalas (förutom på dagis), och jag vet att det är något han längtat efter.

Det blir ingen stor tillställning, för han skulle troligen bli lite för orolig då. Och sedan är det ju också så att han inte har så många vänner att bjuda, vilket både han och jag ibland sörjer. Oj, som han saknar kompisar emellanåt... Skär i ett morshjärta att se det. Men med tiden är jag övertygad om att han hittar vänner åt sig!

Så det blir ett litet kalas med några "normalstörda" barn, och några "specialbarn" som vi umgås med. Och de kommer säkert att komma bra överens! De har alla underbara, vidsynta föräldrar som har förståelse för att vi alla inte är stöpta ur samma form. Men nu är det dags för mig att bestämma, innan läggdags: sjörövar eller djurtema?



Inga kommentarer: