onsdag 22 augusti 2012

Om min väg till acceptans

Jag ska inte påstå att det aldrig smärtar till. Den lilla hjärtsnörpen aktiveras oftast av små flyende ögonblick. Kanske ser jag en mamma sitta i lekparken. Hon sitter lugnt på bänken och knapprar på sin telefon medan barnen leker för sig själv. Jag går förbi och känslan sköljer över mig: så där lätt kunde också jag ha det. Om inte… Inte för att jag skulle vilja byta bort mitt barn. Absolut inte. Men den lilla sorgen av den försvunna drömmen (läs: drömmen om ett "normalt" liv) kommer kanske för alltid att mellan varven göra sig påmind.

Medan tiden gått märker jag dock att dessa hjärtsnörp kommer alltmer sällan. Jag kan oftast (så gott som alltid numera) betrakta normalstörda familjer utan att känslan kommer på. Jag kan på ett äkta sätt dela deras glädje över goda och positiva saker som hänt i familjen. 

Tiden har hjälpt mig och läker mina sår. Sedan kan jag kanske tacka mig själv också för att jag medvetet valt att aktivt bearbeta mina känslor. I den processen har mina nära & kära, andra i liknande situation och professionella varit till oerhört stor hjälp.

Jag läste nångång en klok definition om acceptans: Att acceptera innebär att säga ja till verkligheten som den är. Att acceptera betyder inte att vara passiv eller att tycka att allt är bra. Att acceptera innebär en aktiv handlig. Något vi till slut väljer för att kunna gå vidare. 

Vägen till acceptans tror jag varierar för var och en av oss som i livet ställs inför tuffa situationer. Men jag tror att det finns en del faser vi behöver gå igenom, för att komma till acceptansen. Den klassiska sorgeprocessen är kanske det som en del av oss behöver gå igenom? För mig har det åtminstone varit så. Från chock, reaktion och bearbetning till nyorienteringsfasen som innefattar acceptansen. Alla faser behövde jag gå igenom med besked! Detta för att starkare kunna gå vidare i tillvaron. 

I dag accepterar jag totalt vårt liv, även om små hjärtsnörp ibland gör sig påminda. Jag är tacksam för att få uppleva denna unika erfarenhet, med sina upp- och nedförsbackar. Det är mitt liv. Det är vårt liv. Ett liv jag aldrig skulle byta bort. Vi vandrar alltså vidare här i landet Annorlunda, hand i hand. 

8 kommentarer:

Maria B sa...

Känner så igen mig. Att det går över. Att det var tuffare förr, mera jämförelser.

Och att sorgeprocessen behövs för att komma ut på andra sidan och vandra vidare, stadigare, med sina tilldelade unika förutsättningar.

För inte är det först i mål som vinner. Den som inte stannar för överkörda igelkottar, sten i skon eller kryper upp ur diket på vandringen vet inte hur man hjälper andra. Tror jag.

Stor kram!

Tina sa...

Så fint skrivet, så sant och så äkta. Tack !

Anne Salovaara-Kero sa...

Tack ni fina kvinnor. O vilka kloka ord Maria!

Bitte sa...

Sjukt bra inlägg, tack för härlig läsning. <3

Anne Salovaara-Kero sa...

Tack Bitte!

Prestationsprinsen sa...

Tack för ett fint inlägg och din fina blogg. Jag läser här ibland och finner så mycket klokt och tankvärt kring att leva med ett annorlunda barn. Er vardag, en annorlunda vardag...

Läste inlägget om din pojkes glada hej till kända och okända. Tänk att inte varenda människa har förstånd, och får lust(!), att heja tillbaka. Konstigt...

Tack!

Johannes mamma sa...

Har hittat till din blogg idag via Prestationsprinsen. Verkar vara en blogg helt i mitt tycke!
Vi lever också i en familjen Annorlunda.
Vår son har heller inget namn på sitt syndrom och genetiker har inte lyckats hitta någon mer som han.
Det är både för och nackdelar med att inte hitta likasinnade. Det tror jag du också kan se. Hur som helst kommer jag att titta in här lite då och då för att se vad ni har för er.
Tack!

Camilla sa...

Känner också igen mig i detta. Det blir bättre med tiden, fast det "poppar" upp då och då hur det kunde ha varit. Men det bästa är ju att man ALDRIG, ALDRIG skulle byta i alla fall :)Sköt om Er!