torsdag 13 september 2012

Om att inte ta det för givet

Vi sitter i matsalen. Jukka har fixat till varma kantarellsmörgåsar. Vi har besök av hans bortgångne fars bror med fru. Det är en varm stämning runt bordet. Du har redan ätit. Du står och lutar mot dörröppningen, börjar ha bråttom till dina vänner. Vi talar om din barndom, släktingarna har några godingar att berätta. Jag ser hur ett leende sprider sig över ansiktet när du hör historien om hur kräsen tjejsmak du hade när du var tre år.

Jag ser på ditt leende och två tankar slår mig. Först tanken om hur viktigt det är att få känna till sin historia. Hur viktigt det är att man har någon som kan berätta om hurudan man var som barn, vad man gjort, vad man sagt. Den andra tanken som slår mig är att vi aldrig ska ta det för givet att det är just vi själva som för vårt barn delger dessa historier. Det är med en liten sorg i hjärtat jag kommer till den insikten...Samtidigt en tacksamhet om att vi inom familjen har människor som kan berätta dessa historier för dig.

Ovan beskrivna känslor gick jag igenom i går. Du som följt bloggen en tid vet att vi har tre barn. Förutom våra biologiska barn har vi en ung fin man, som i somras flyttade hemifrån (och JA, jag har gått igenom känslokarusellen med att boet töms!).  Denna unge man är min mans systers son. Tyvärr har han inte föräldrar som för honom kan berätta om de viktiga barndomsminnena. Livet ville annorlunda och hans mamma togs ifrån honom. Jag kan inte berätta historierna för honom, jag kom med i hans liv först när han var 11 år.

Det jag i dag tänkt mycket kring är hur viktigt det är att vi får höra dessa historier, att någon berättar dem för oss. Om våra rötter. Jag tror det är viktigt. Jag såg det i leendet som spreds över hans ansikte! Och jag är så tacksam över att vi har människor i släkten som kan ge små inblickar.

Vi ska heller aldrig ta det för givet att det är just vi själva som för våra barn berättar dessa historier. Hoppeligen - och antagligen - är det vi själva. Men vi ska inte ta det för givet. Livet kan ta annorlunda vägar. Vägar vi inte själva valt om vi hade valmöjligheten.

Därför har jag i dag haft en speciellt stark känsla om vikten att vara närvarande i stunden. Att njuta av den. Att för mina barn berätta hur underbara, fantastiska och älskade de är. För det är inte en självklarhet att jag alltid kommer att få göra det. Därför har jag berättat det för dem i dag.

3 kommentarer:

Maria B sa...

Lysande Anne! Rötter är så viktiga. Vi har satt mycket tid på att berätta om alla som gått bort för tidigt. Bästa stunderna runt matbordet. Våra killar är just nu inne i en period när dom vill höra hur vi föräldrar har varit som små. Vi slås ofta av att arvet har så stor andel i personligheten... Vem är jag? Var kommer jag ifrån?

Johannes mamma sa...

Ja, vi har också pratat om sånt idag jag och sonen då vi strosade på Liseberg. Pratade om vad han gillade att åka när han var liten och att morfar som inte lever längre älskade att vara med honom där.Det är jätteviktigt att prata och minnas de som inte längre finns med oss och föra släktkunskapen vidare.

Tina sa...

Fint skrivet och mycket klokt. Slår mig då och då hur skört allt är. Min yngsta dotter på 12 har funderingar då och då och tårar som trillar när hon inser att alla är inte för evigt i hennes liv. Här och nu och mycket kärlek, mer kan man inte göra. Kram till dig fina du.