söndag 21 april 2013

Önskar att han var en vanlig pojke

Våren har anlänt till vårt kvarter. Plötsligt ser man grannarna pyssla ute på gården. Barnen springer mellan gårdarna och lekparken. Så också vår Anni.

Hon har i dag lekt med barnen i grannskapet. Barn som åldersmässigt är närmare Anton. De har på ett fint sätt tagit hand om henne, fast hon är yngst i gänget. Hon har njutit och haft roligt. Och det tycker mitt morshjärta om.

Senare ikväll sa hon "mamma, jag önskar att Anton skulle vara som en vanlig pojke. Som en vanlig och lugn pojke. Då skulle han kunna vara med oss och leka. Han skulle kunna vara en vanlig storebror som för mig till lekparken".

Och mitt morshjärta gick lite sönder. Är det nu det börjar? Att hon allt mera börjar se skillnaden till "normalstörda" barn, och önskar det vore annorlunda?

Vi gick sedan en diskussion kring hennes önskan. En diskussion som slutade med att hon sade att kanske det ändå inte gör nåt att han är annorlunda. Att hon ändå älskar honom. 

Vårt liv är på sitt eget, kanske lite underliga, sätt underbart. Tungt, ja. Men ändå värdefullt. Men visst sätter den sin prägel på oss. Anni kommer att behöva vårt stöd när hon ska lära sig att pendla mellan de båda världarna: den normalstörda och den annorlunda. 

Men lär hon sig den konsten (och det kommer hon!) kommer hon att kunna ta det bästa av bägge världarna. Och det tror jag är en rikedom. 



6 kommentarer:

Satu sa...

Jag kan sätta mig in i Annis tankevärld men också i din. Vissa dagar önskar jag så att Wilma skulle vara ett sk. normalt barn. Att hon skulle lära sig cykla, simma, kunna leka med andra, klara sig lite på egen hand redan. Men sen går det många dagar då jag inte ens tänker på saken. Men då man har det i sina tankar så skär det nog till i ens hjärta.

Anonym sa...

Hej! Jag har inte aktivt följt med din blogg, men med det lilla jag har snappat upp så tror jag att din dotter kommer att bli en väldigt smart och tolerant dam. Som man blir om man pendlar mellan den normalstörda och annorlunda världen. Trevlig vår :)!

Tina sa...

Syskonen får nåt alldeles extra fint i sig, och det är pga hur allt är. Lillasyster här hemma har uppmärksammats som god kamrat på en skolavslutning. Den som ser det naturligt att hjälpa andra. Hjärtat både ler och värker, det är tufft för syskonen och lärorikt. Kramar

Rapunzels mamma sa...

Åh....så smärtsamt och samtidigt så fint. Syskonen blir så kloka... Hittade precis in hit! Välkommen in till mig med om du vill. Kram

Carita Liljendahl sa...

Tror också det i längden blir en rikedom för Anni att leva sida vid sida med brorsan som hon älskar.

Hon lär sig diskutera svåra saker, uttrycka känslor - då ni låter henne göra det. Att tillåta allt från känslor av skam och ilska till kärlek, gemenskap och glädje kan ju inte vara fel.

Fin blogg du har!

Anne Salovaara-Kero sa...

Tack för era kommentarer och fina ord. Och kul med några nya som hittat hit! Ska absolut också kika in hos er. Ha det gott!