Säger spegeln att det är dags att sluta med politiken?

Jag märker att mina brev från landet Annorlunda oftast skrivs här från soffan när jag nattar dig Anton. Jag sitter här med datorn i famnen, tänker på dagen som gått. Du sjunger sakta för dig själv en vaggvisa, vyssan lull. Och jag fäller mer än en tår.

Tårarna rinner inte för första gången idag. 

Medan du var din sista dag på Aada & Isla, boendet för barn med funktionsnedsättning, var jag och skötte mummi. Idag var hon sämre än på länge. Visste inte var hon bor, kände inte igen sitt eget hem. Hon förstod inte vems kläder hon hade på sig. Och när jag tittade i kylskåpet märkte jag att hon ätit dåligt. Det blev att kasta bort tre matportioner som kommit med matservicen. Den omtalade varma maten. Hon har fått den varma men vad hjälper det om man inte minns att äta? Där och då rann dagens första tårar. På måndag ska jag kontakta vården.

Efter att jag fick din mummi att äta hastade jag iväg till Maxmo. Där var en demonstration. 300 människor som vill demonstrera för att vi på Österbottens välfärdsområde ska behålla Marielund.

Jag pratade med fler. Lyssnade. Kramade orolig anhörig. Talade i megafon. Gav intervjuer.

Men jag lovade inget. För det kan vi inte i detta skedet. Enda jag kan göra är att ta oron på allvar.

Det jag kan lova är att vi beslutsfattare tillsammans med tjänsteinnehavarna gör vårt bästa för att hitta lösningar. Lösnigar för våra äldre men också för barn och unga. Vi måste ta hand om våra äldre, men systemet kommer att måsta ändras. Och det beror inte bara på ekonomin, utan också på tillgången till personal. 

Vet du Anton, om vi skulle fortsätta som hittillls (vilket många tänker och tror vi borde) så sägs det att hälften av våra ungdomar borde utbilda sig till vården. En omöjlig ekvation som tvingar oss att tänka i nya banor. Och det är det vi nu gör. Allt för att systemet inte ska krascha helt.

Men vi kan inte glömma våra barn och unga heller. Speciellt då vi satsar minst i landet på just dem. Och jag vet att de inte mår så mycket bättre än unga och barn annanstans i landet.

Det skrivet vill jag understryka att jag inte vill sätta grupper mot varandra. Vi vinner inget på det. Men vi måste också se på fakta och orka lyfta även deras röst som kanske inte själv orkar eller kan. Som barnen som far illa. Som unga som mår så dåligt så de skär sig. Som föräldrar som är så utmattade att de inte orkar ta hand om sina barn. 

De ordnar inte demonstrationer nu. Kommer knappast att göra det framöver heller. De orkar inte,

Du har slutat sjunga nu Anton. Du har somnat. Jag fortsätter att fundera på dagen som varit. På spegeln jag fick i Maxmo. På den står det: hur täcks ni se er i spegeln beslutsfattare? Spegeln är nu i förvar i vårt garage. Där ska den få vara som ett minne från dagen.

Jag har alltid sagt att den dag jag inte kan se mig i spegeln som beslutsfattare så slutar jag. Jag tittade mig i spegeln jag fick och konstaterade: än är det inte dags att sluta.

Det finns för mycket att jobba för ännu

Du ligger i din säng, håller på att somna. Du har lite läten för dig mellan varven. Snart somnar du nog tänker jag.

Själv sitter jag i soffan och skriver mitt brev. Du ler sömnigt när jag tittar in till dig. Det är dessa stunder jag kan skriva. När du varvat ner och inte kräver 100% närvaro. Som en virvelvind är du i vaket tillstånd.

Du var lite orolig ikväll. Det var för att jag varit borta. Du brukar reagera på sådant. Vet du Anton vad mamma varit på? Jag var och träffade styrelseordföranden från välfärdområdena. Vi hade också med oss typer från ministerierna.

Vi pratade om social-och hälsovården. Också om räddningstjänsten. Service du och vi använder nästan varje dag, förutom räddningstjänsten då. Fast minns du hur du din första skoldag lyckades få brandkåren till skolan?

Du tycker ju om att trycka på knappar och som den virvelvind du är, slapp du att trycka på brandlarmet. Du lär ha varit mäkta imponerad när brandmännen kom. Skolpersonalen kanske inte var lika glada.

På mötet pratade vi om hur reformen framskrider i hela landet. Att det går bättre än den offentliga debatten ger sken av. Men vi pratade också om de enorma utmaningar vi har. Inte bara ekonomin utan även personalbristen. 

Det kommer inte att finnas tillräckligt med vårdare att ta hand om alla som behöver om vi inte ändrar på strukturerna och satsar på förebyggande.

Och deras antal som behöver vård och omsorg växer. Speciellt de äldre. De äldre som varit med och byggt vårt välfärdssamhälle.

Men också sådana som du behöver vård och omsorg. Barn och unga i nöd behöver det. Missbrukare behöver det. Sjuka behöver det. Utslagna behöver det. Listan kunde förlängas.

Ibland har jag Anton tänkt att jag slutar med politiken. Det tar tid. Det tar energi. Och ibland blir man dessutom nedskälld.

Senast för nån vecka sedan tänkte jag tanken: är det värt det? Jag gick i kyrkparken här intill, fällde en tår då jag var så upprörd i ett ärende och tänkte tanken: är det värt det?

Men samtidigt som tanken kom, visste jag att det går över. Att jag inte är redo än. Det finns för mycket att jobba för ännu. 

Så jag torkade tåren, lyfte hakan och ringde ett till samtal som skulle föra ett ärende vidare.

Så ja Anton, mamma kommer ännu att fortsätta med politiken och jag har anmält mitt intresse att ställa upp som kandidat. Tiden visar hur det sedan går.

PS har i helgen också fått träffa kompetenta, drivna, smarta och helt fantastiska sfp-kvinnor som också vill vara med och vara samhälssbyggare. Det om något gav en extra knuff till att fortsätta.