Det finns för mycket att jobba för ännu

Du ligger i din säng, håller på att somna. Du har lite läten för dig mellan varven. Snart somnar du nog tänker jag.

Själv sitter jag i soffan och skriver mitt brev. Du ler sömnigt när jag tittar in till dig. Det är dessa stunder jag kan skriva. När du varvat ner och inte kräver 100% närvaro. Som en virvelvind är du i vaket tillstånd.

Du var lite orolig ikväll. Det var för att jag varit borta. Du brukar reagera på sådant. Vet du Anton vad mamma varit på? Jag var och träffade styrelseordföranden från välfärdområdena. Vi hade också med oss typer från ministerierna.

Vi pratade om social-och hälsovården. Också om räddningstjänsten. Service du och vi använder nästan varje dag, förutom räddningstjänsten då. Fast minns du hur du din första skoldag lyckades få brandkåren till skolan?

Du tycker ju om att trycka på knappar och som den virvelvind du är, slapp du att trycka på brandlarmet. Du lär ha varit mäkta imponerad när brandmännen kom. Skolpersonalen kanske inte var lika glada.

På mötet pratade vi om hur reformen framskrider i hela landet. Att det går bättre än den offentliga debatten ger sken av. Men vi pratade också om de enorma utmaningar vi har. Inte bara ekonomin utan även personalbristen. 

Det kommer inte att finnas tillräckligt med vårdare att ta hand om alla som behöver om vi inte ändrar på strukturerna och satsar på förebyggande.

Och deras antal som behöver vård och omsorg växer. Speciellt de äldre. De äldre som varit med och byggt vårt välfärdssamhälle.

Men också sådana som du behöver vård och omsorg. Barn och unga i nöd behöver det. Missbrukare behöver det. Sjuka behöver det. Utslagna behöver det. Listan kunde förlängas.

Ibland har jag Anton tänkt att jag slutar med politiken. Det tar tid. Det tar energi. Och ibland blir man dessutom nedskälld.

Senast för nån vecka sedan tänkte jag tanken: är det värt det? Jag gick i kyrkparken här intill, fällde en tår då jag var så upprörd i ett ärende och tänkte tanken: är det värt det?

Men samtidigt som tanken kom, visste jag att det går över. Att jag inte är redo än. Det finns för mycket att jobba för ännu. 

Så jag torkade tåren, lyfte hakan och ringde ett till samtal som skulle föra ett ärende vidare.

Så ja Anton, mamma kommer ännu att fortsätta med politiken och jag har anmält mitt intresse att ställa upp som kandidat. Tiden visar hur det sedan går.

PS har i helgen också fått träffa kompetenta, drivna, smarta och helt fantastiska sfp-kvinnor som också vill vara med och vara samhälssbyggare. Det om något gav en extra knuff till att fortsätta.