måndag 18 juli 2011

Jag vill leva en dag längre än mitt barn...

Det är en önskan som många, kanske de flesta, föräldrar till utvecklingsstörda barn har. Det låter bisarrt, grymt och det strider mot naturen. Barnen ska ju leva längre än föräldrarna... Men det är sanningen för många av oss. Det är en inneboende önskan vi har. Vi är rädda för att världen inte tar hand om våra barn efter oss.

Jag kommer ihåg mina tårar och ångesten som kom då jag för första gången kom på tanken: jag vill leva längre än Anton. Jag minns hur jag i min mans famn snyftade och grät av bara tanken. Det var en ofattbar sorg som vällde fram. Hur kan jag önska något så sjukt? Men jag fann tröst i den bästa av famnar - vi kunde dela på känslan. För han hade precis samma ångest som jag...

Det är ganska tabubelagt att yttra ord som dessa. Ända vet jag att många har dessa tankar, och därför vill jag dela med mig av dem. Kanske någon annan får tröst och behöver inte känna sig skuldbelagd eller udda på grund av tankarna. Därför var det väldigt befriande att läsa hur även ordförande Pinomaa, (Kehitysvammaisten tukiliitto) uttalade orden: "Kaikkien kehitysvammaisten vanhempian yhteinen toive varmasti on, että eläisinpä päivän kauemmin kuin lapseni" (övers: alla utvecklingsstördas föräldrars gemensamma önskan är säkert den att få leva en dag längre än sitt barn). www.verkkouutiset.fi.

Ord som jag så gruvat för att säga högt sade han högt i intervjun. Jag har talat om detta med andra föräldrar till utvecklingsstörda barn, och vi delar på känslan. Men att yppa dem till "normalstörda" har jag inte vågat. Kanske rädd för att bli stämplad som lite småknäpp? Men nu är det sagt: Jag önskar jag kunde leva längre än mitt barn. Småknäpp eller inte men så känner jag.

Nu ska ni absolut inte tro att jag har en önskan om att Anton på något sätt ska gå en förtida död till mötes. Nej, nej, nej och åter nej. Jag önskar bara att han fick leva ett långt, lyckligt och bra liv. Och att jag kunde leva till minst 100 år, pigg och kry för att finnas till för honom. 

Men sedan är ju sanningen den att det kanske är önsketänkande att jag lever till 100+! Ingen av oss vet hur lång vår vistelse här på jorden blir. Så det klokaste vi kan göra är att ta vara på dagen: att hitta det lilla guldkornet i varje dag, i vardagen vi lever. Vi borde njuta av det enkla och se det vackra vi har framför oss. Vi borde möta varandra med blicken och se varandra, bekräfta varandra. Det är på det viset vi känner oss levande, delaktiga och värdiga. Det är något Anton kan och som jag försöker lära mig av honom.

Men hypotetiskt: Hur skulle jag tillbringa min sista dag här, utan Anton? Jag skulle luta mig tillbaka i gungstolen, lägga en filt över knäna och sluta ögonen. I gungstolen bedvid skulle min man sitta och vi skulle ömt hålla varandra i händerna. Vi skulle båda vara djupt medvetna om den unika upplevelsen vi delat på i vår familj. Jag skulle se Antons underbara leende framför mig och känna en saknad utan like. Jag hoppas att jag skulle känna en inre frid, att jag skulle känna att hans liv blev bra. Jag skulle hoppas att han har präglat också andras liv än bara familjens - att han tillfört glädje och värme till mänskligheten. Jag skulle vara tacksam för alla de nya människor vi träffat under våra liv, människor vi utan handikappet aldrig annars skulle ha mött. Jag skulle sända en tacksam, kärleksfull tanke till mina andra barn och eventuella barnbarn. Jag skulle känna en oerhört djup kärlek till alla i min familj - tillsammans var vi med på resan i landet Annorlunda. Ett land som är vackrare än något annat med alla regnbågens nyanser. 



6 kommentarer:

Anonym sa...

Hej Anne! Igen en gång läser jag din blogg med tårarna rullande ner för kinderna. Jag beundrar din styrka och modighet (å andra sidan har jag alltid gjort det, även före du var Mamma Annorlunda:). Du beskriver er vardag så vackert och intressant, även om den många gånger säkert är ganska bökig och svår. Men med den öppenhet och rakhet som du skriver bloggen så sätter det åtminstone mig att fundera på mitt eget liv och mina bekymmer som ju faktiskt är ganska små när man läser om er vardag. Jag tackar dig för den värdefulla tankeställare du ger mig som inte lever i landet Annorlunda... Jag är så enormt glad över att ni har hittat balansen i vardagen. Många styrkekramar, Pauliina H.

Anne Salovaara-Kero sa...

Tack Pauliina för dina vackra ord ; ) Vi borde gå på en lång lunch snart... Första veckan i augusti har jag "egen tid" hela veckan, 9-15. Kanske då?

Anette Holm sa...

Hej Anne!
Vad det är intressant att läsa din äkta och vackra berättelse om er vardag. Den ispirerar och väcker tankar! Jag jobbar själv med barn och det är nyttigt att få se en glimt av saker ur föräldraperspektiv.
Och vad roligt att det bor en Anni i "fammos hus" :)

Anne Salovaara-Kero sa...

Hej Anette! Tack för dina fina ord. O vjag brukar också tänka att det är roligt att huset bebos av en till Anni : ) O vilken fin blogg du också har! Ha det bra, Anne

Anonym sa...

Hej! Min första tanke var när jag läste inledning var " vill inte alla föräldrar leva längre än sina barn?" det var först när jag läste vidare som jag kom till insikten att de flesta föräldrar, det naturliga är, att barn överlever sina föräldrar. Så normaliserad är min funkismammavardag att jag inte längre vet vad som anses som normalt, jag lever i vår verklighet. Efter att ha läst hela ditt inlägg, så strömmar tårarna. .. Mamma till Elsa

Emelie sa...

Synen av pappa när han sänkte ned urnan med brorsans aska; fullständigt onaturligt och smärtsamt outhärdligt.

Trots den upplevelsen vill jag leva längre än mina tre autistiska killar. Jag bara MÅSTE göra det. Och det har jag pratat vitt och brett om med folk, utan att ens tänka tanken att det skulle vara tabubelagt.

Jag läste en artikel som beskriver varför folk i Grekland och Japan blir särskilt gamla. Den finns alltid i bakhuvudet och tillsammans med en rad andra forskningsrapporter har jag små "hyss" för mig i vardagen, för jag ska baske mig bli minst hundra år.

Tack för att du lyfte frågan. Och som du gör det! Vilket fint sätt att skriva, du har.

Kram / Emelie