Det känns som att lägga en stridsmundering på sig och ta svärdet i handen och ge sig ut i kampen. Jag säger till mig själv: bit ihop, gråt inte, fall inte ihop, du måste orka ta striden. Även då det känns som att jag inte orkar. För ingen annan gör det. Ingen annan kämpar för Anton som vi föräldrar... Och han behöver någon som kämpar för honom, som orkar se till att han får den hjälp och stöd han behöver. Det känns som att kämpa mot en okänd, osynlig, fiende. Och det är ju vad det är. Jag kämpar mot fördomar och snedvridna attityder.
Så här känner jag mig ofta i olika sammanhang då jag fått föra Antons talan: en mamma som är ute i ett krig och tvingas att med svärdet i hand försvara sitt barn och väja undan hinder som ligger i vägen för att komma till den trygga platsen. Skillnaden är bara den att mitt svärd är tangentbordet och talet.
Jag orkar inte ens räkna hur många sidor text jag skrivit till olika myndigheter gällande Anton. Mängen e-post korrespondens är stor, dessutom några insändare i lokaltidningarna. Möten vi föräldrar deltagit i är ofattbar i jämförelse med vad man deltar i med ett "normalt" barn. Jag har talat, talat, talat och skrivit, skrivit och skrivit i det oändliga känns som ibland. Och inte tror jag att jag kommer att få sluta. Utmaningarna inför framtiden är minst lika stora som nu, och det tvingar mig att ta till mitt svärd, orden.
Du kanske ifrågasätter min kamp, och tänker att nog tar samhället hand om de svaga... Inte skulle hon behöva gå an som hon gör, den där mamma Annorlunda. Men vet du vad: erfarenheten både via mitt jobb och det egna livet har visat att vi inte har ett samhälle som alltid tar hand om de svaga. De som har starka anhöriga som kämpar för dem får oftast den hjälp de behöver. Men ofta hamnar de som är utan dessa "förespråkare" i skuggan. De orkar, eller kan inte, själv föra sin talan och då är det lätt att gömma eller glömma dem... Ett sådant samhälle vill jag inte leva i! Och därför kommer jag att fortsätta kämpa.
Senast igår kväll kände jag kampsmaken i munnen. YLE2 visade en dokumentär om hur utvecklingsstörda låses in på sina rum.
Är det den framtiden Anton har framför sig sedan då inte vi föräldrar mera finns för att bevaka hans intressen? Ska han låsas in på grund av RESURSBRIST???
Jag må kämpa hur mycket som helst men när det kommer till kritan måste jag ändå lägga min tilltro till mänskligheten. Jag måsta lägga min tilltro till att det i framtiden, när min tid på jorden är över, finns de som tar hand om Anton och de andra som behöver hjälp. Jag lägger också min tilltro till att du som orkat läsa detta inlägg ända hit (tack för det!) hoppeligen vill vara med och bygga ett samhälle som tar hand om dem som behöver hjälp. En av dem har du fått lära känna genom denna bloggen. En av dem är Anton.
1 kommentar:
fint att du orkar kämpa på!
Skicka en kommentar