Jag har fått enormt fin respons av er som läser bloggen, med flera som berättat om hur tårarna rinner längs kinderna när de läser texterna... Det verkar som om inläggen berör en del av er. En hel del av mina inlägg handlar ju om att beskriva den inte alltid så lätta vardagen vi lever i. Och det är ju sant, det är utmanande att fixa den. Men det är inte bara tungt och jobbigt: vi har också mycket roligt! Så för omväxlings skull tänker jag idag skriva om något positivt och roligt!
Nu kommer alltså positiva nyheter: fick idag höra Anton för första gången säga en mening med 10 ord: "Anton vill ha en banan, Anton vill skala den själv"! En fullständig mening... Det är stort vet ni! En mors öga har lite svårt att hållas torr ; )
Jag har märkt att det händer mycket i hans språkutveckling just nu. Allt oftare kommer prepositionerna med och uttalet blir renare. Jag är övertygad om att hela hans liv, och vårt, blir lättare ju bättre han kan kommunicera. En del av hans oroliga beteende tror jag beror på frustration, när han inte alltid kan göra sig förstådd. Är så himla glad över denna utveckling och tror ju också att talterapin och den pedagogiska handledningen nu börjar visa på resultat.
En annan grej som alltmer börjar framträda är hans förmåga att luras. Killen har börjat finta oss för att få sin vilja igenom! Det behövs en hel del hjärnkapacitet för att klara av sådant. Jag är dessutom bergsäker på att hans intelligens är mycket högre än de flesta tror.
Senast idag lurades han. Vi var ute och lekte och han sade att han vill in. Jag svarade nej, inte än. Om en stund säger han att han behöver på toaletten. Vad gör man? Går in så klart, och till toaletten. Väl där flinar han stort och säger: nähä, Anton behöver inte... Jag barmas över att han lurats och han storskrattar och säger "Anton bara huijar..." Svårt att vara arg då ; )
Lillon har också börjat bli en expert på att hitta på fuffens och luras med oss föräldrar. Hon använder också skrupelfritt sitt söta leende som försvar. Huvudet så där lite på sned och med ett oskyldigt leende på läpparna. Speciellt hennes far har lite svårt att vara arg då...
Idag var det alltså bara glatt och positivt från landet Annorlunda. Kanske det delvis också beror på att jag känner mig glad till hågen. Vi hade ypperligt sällskap i helgen och i morgon ska jag till Öjberget och springa med världens bästa man. Vi har nu ett år på oss att laga oss i halvmaraton skick. I september 2012 ska vi till Lappland och springa en halvmara tillsammans. Träningen ger oss kvalitetstid av hög standard.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar