måndag 22 augusti 2011

När det hugger till i hjärtat

Jag känner mindre eller större hugg i hjärtat så gott som varje dag. Huggen överraskar mig varje gång lika mycket. Jag tror dessutom alltid att jag nästa gång ska vara mer förberedd: att jag med tiden lär mig ignorera dem eller att jag ska hinna resa skyddsmuren innan hugget skär rakt in i hjärtat. Men icke, likväl skär de in utan att jag hinner förbereda mig...

Vad är det då som orsakar huggen? Oftast är det flyktiga ögonblick då vi möter situationer som "om allt skulle vara normalt". Häromdagen stack det till ordentligt då jag skulle till lekparken med barnen. På vägen mötte vi barn från grannskapet, barn som glatt lekte ihop och sprang på vägen. Barn i Antons ålder. Barn som jag länge trodde att Anton skulle leka med när han växer upp. Men så blev det inte: Anton är inte ännu tillräckligt mogen för deras lekar (ingalunda de andra barnens fel!), och deras liv gick skilda vägar. Och det känns i mitt hjärta, än. Men för varje jobbiga möte med "det som jag trodde skulle bli mitt liv" blir det aningen lättare.
Ibland hugger det till av kommentarer som människor kan slänga runt sig. Jag är idag oerhört känslig för vilka ord vi människor använder om andra människor. Jag har vid otaliga tillfällen (på tåget, butiken, spåran osv) hört människor använda ord som "miffo", cp-skadad, vammainen, retarded osv som skällsord. 

De har använt orden utan att förstå att det kan få någon att känna sig illa till mods. Det är mer än en gång jag har haft lust att knacka någon i ryggen (som t.ex. använt "retarded" eller "vammainen" som skällsord om någon kompis) och säga att inte göra så! Att det faktiskt finns människor som är det, och att det inte är något fel med det... Alla är lika värda, oavsett handikapp. Eller hudfärg. Eller sexuell läggning. Eller tro. Eller politisk åsikt. Eller, eller, eller... Alla är vi lika värda och ingen har rätt att klanka ner på någon annan, inte ens verbalt!

Hur förhåller jag mig då till dessa hugg i hjärtat? Jo, jag låter känslan komma över mig. Jag låter den skölja över mig som vågor. Jag känner efter hur den känns (jobbig, promise you), och sedan släpper jag den. Jag låter den jobbiga känslan flyga iväg och fortsätter med lättare steg, som om inget hänt. 

Detta fungerar för mig. Jag tror inte på att man ska ignorera känslor. Försöker man göra det kommer de bara tillbaka dubbelt värre. Eller bubblar upp senare i livet. Bättre att ta dem, känna på dem och sedan i lugn och ro säga adjö till dem. 

Jag vet att en del föräldrar med "specialbarn" läser mina inlägg. Jag anar att Ni känner igen vad jag skriver om. Den där lilla sorgen som finns där i hjärtat - även om vi aldrig, jag upprepar aldrig, skulle vilja byta ut våra liv. Men den finns där, den där lilla sorgen, och den gör sig påmind mellan varven. 

Men jag tror, och hoppas, att genom att acceptera den känslan så blir det lättare för var dag som går. Huggen känns mindre för varje gång - även om de kanske aldrig helt slutar kännas - och vi kan använda den som en inre styrka. 

Genom huggen i hjärtat har vi kanske fått ett större hjärta att förstå även andra i utsatt situation. Det är en styrka vi kan använda för att öka för toleransen i samhället. Och det är inte illa det! 

2 kommentarer:

mikaela sa...

What you don't know won't hurt you... brukar dom väl säga.

Nej du, den som aldrig varit där (som jag då med friska barn, syskon och föräldrar) kan ALDRIG till fullo förstå - men då säger jag inte att man får vara oförstående!

Jag tycker gott att du kan pika tillbaka då o då, när du känner dig på hugget ;) Styrka till dig!

Anne Salovaara-Kero sa...

Det är sant att man inte tull fullo kan förstå andra o deras liv. Man borde så att säga vandra i personens kängor en stund för att känna hur det är.

Men som du skriver, det hindrar inte en från att få en förståelse. Vi kan alla öka vår förståelse för varandra, bara vi vill.

O ja, jag kommer säkert att knacka nån i ryggen nån dag när det säger nåt klantigt ; )

Ha det gott o sköt om dej o de dina,
Anne