God Jul och Gott Nytt År!

Det gångna året har för mig varit omvälvande. På många sätt. Året har varit fullt av skratt, tårar, ilska, rädsla och lycka. Mycket har hänt jobbvis, än mer hemvis. 

I juni bestämde jag mig dessutom att pröva på detta: att blogga! En lärorik upplevelse som dessutom fick mig att inse att det genom att dela med sig av sina känslor och upplevelser går att hjälpa sig själv, andra och även att öka på kunskapen och förståelsen bland "normalstörda"! Tre flugor på en smäll : )


Tusen tack för all respons de senaste sju månaderna! Ett speciellt tack till Mattis (och tack för julhälsningen i de synskadades tidning)!

Jag väljer att redan nu önska alla er läsare en riktigt god jul och ett gott nytt år. 

Jo, jag vet att det ännu är några dagar kvar. Men jag kommer nu att sakta ner (på alla fronter!) inför den kommande julen. Därav inga nya inlägg förrän 2012. Jag önskar dig varmt välkommen att titta in här igen nästa år. Det finns ett och annat ämne som jag ännu inte har skrivit om...

Så: njut av den kommande julen och så önskar jag er alla ett lyckosamt nytt år. Hoppas vi syns igen nästa år!

Gympatime!

Senaste inlägget var ett riktigt gnällinlägg, om min kräppiga rygg. Nu är det slutgnällt. Var i fredags till massör och ska ge mig tusan på att få ryggen i någorlunda skick igen. Tack för alla fina tips här och via fb förresten : )

Idag har jag uppträtt inför cirka gurka 400 pers! Som Antons assistent dock. Det var liksom inte bara jag på scen.

Vaasan Telinetaiturit hade julfest för alla gympagrupper. Denna fina förening har faktiskt en egen grupp för specialbarn. Måste påpeka att det verkligen inte är alla idrottsföreningar som har grupper för specialbarn. Fullpoäng alltså till denna förening och speciellt till gruppens dragare Ella & Milla. Guld värda är dessa tjejer.

Hur som haver så hade vi intensivt övat på vårt bravurnummer: kullerbyttor i en seria + att gå på bommen. Bommen gick hur fint som helst men kullerbyttorna tyckte Anton vi skulle skippa. 

Och på riktigt: Anton gör kullerbyttor i tid och otid... Mitt på gatan, i butiken... You name it and he has done it! Men icke sa nicke denna gång. Publiken fick inte njuta av hans konstnärligt utförda kullerbyttor denna gång. Kanske vi tar det till vårfesten i maj.

Sorry: inga foton från julfesten, det går liksom inte att kombinera att ha en kamera i ena handen och Anton i andra. Men nu ska denna mamma börja få kvällsmat i sina ungar och sedan försöka få dem i säng. SEN ska jag njuta av lite egen tid i soffan.

När kroppen säger ifrån

Min jädrans rygg vill inte samarbeta med mig. Jag går som en krokig gammal dam. Jag har en ihållande värk som sitter i korsryggen. Den blixtrar dessutom till mellan varven och skär som knivar. Hela ryggen känns som om jag hade en stålplåt fastspikad i den. En mycket obehaglig stelhet.

Det har bara varit en tidsfråga tills ryggen skulle göra sig påmind igen. Egentligen har den varit nådig med mig. Normalt "brakar" den 1-2 gånger per år. Senaste 6 åren har den dock varit snäll och bara gett mindre varningar och brakat endast vartannat år. Den snälla ryggen har nog haft lite empati för mig med tanke på livssituationen : )

Orsakerna till ryggen är fler: en felande kota i korsryggen, en ridolycka i tonåren, skolios, diskbråck, två graviditeter nära varandra, det eviga bärandet av småttingarna, att Anton fortfarande (med sina 27kg!) behöver en del hjälp som kräver att jag lyfter honom. Och sist men inte minst: tröttheten...


Jag har de senaste 6 åren inte sovit en endaste en hel natt, utan avbrott. Detta pga graviditeterna och barnen som höll mig vaken fram tills de var närmare 3 år. De väcker fortfarande mig varje natt, även om det är betydligt lättare än för 1 år sedan. Det som nuförtiden oftast väcker mig nattetid är just denna sjuttons rygg. Blää vad jag har leidon av att en kroppsdel inte kan fungera som den ska!

Nu ska du inte tro att jag inte har haft chansen att sova hela nätter. För det har jag. Många gånger. Men det funkar liksom inte så att om inte kroppen vant sig vid att kunna vila hela nätter att den plötsligt skulle göra det som på beställning. När vi varit på hotell o dyl vaknar jag ändå x antal gånger. Bara för att jag är så van med det, tror jag? Men nu ska jag sluta tjata om tröttheten. Den är jag liksom redan van vid, min lilla följeslagare. Som jag nog ska bli kvitt ännu : )


Tillbaka till ryggen: jag har genom åren fått otaliga råd & program som ska fixa mig. Jag brukar följa dem tills ryggen åter igen känns bra. Och sedan glömmer jag dem. Dumt eller hur? Jag måste ju komma ihåg att fortsätta...


Jag tar gärna emot tips om du har haft/har samma helsike. Men den som tänker ge rådet "du måste börja vila och ta det lugnare" ska inte besvära sig. Jag vet det mycket väl men jag kan intyga att det inte funkar på samma sätt här i familjen Annorlunda... Det går liksom inte att lägga sig på soffan och meditera med ett barn av Antons kaliber runt sig. Alla andra tips tas med glädje emot!


Så nu ska jag så här halvt offentligt ge ett löfte: jag ska nu på allvar ta itu med ryggen, och framför allt komma ihåg att fortsätta vårda den. Även då när den känns ok. Jepp, det ska jag. För min familjs skull men framför allt för min egen skull.


Over and out and good night.