torsdag 31 maj 2012

Jag önskar du suttit bredvid mig

Barnen har blivit förda till dagis. Jag sminkar mig och hör när han säger att nu sticker han i väg. Jag hojtar till att vänta lite. Jag vill ju se att kostymen sitter som den ska. Han är så stilig i sin kostym och röda slips. Du har ett så vackert barn! Han har de finaste ögon med långa ögonfransar och tjockt, lite självlockigt hår.

Han åker med egen bil till dimissionsfesten. Jukka och jag åker en liten stund senare. Vi sitter i festsalen och hör på de fina talen. Grupp efter grupp går examinanderna upp på scenen för att få sina betyg. Jag sitter där på min stol och känner hur det bränner till bakom ögonlocken. Några tårar smyger sig ned för kinden.

Det här är en fin dag: ditt barn blir i dag utexaminerad. Jag är så stolt över honom. Samtidigt känner jag att det är så fel att du inte får sitta här. Det är du som borde vara här och känna stoltheten över din son. Jag skulle bara sitta bredvid dig, tillsammans med din bror.

Men livet ville av oförklarliga skäl annorlunda. Du togs bort från hans liv. Ödet ville att jag så småningom skulle träda in som kvinnan som skulle fostra ditt barn. En uppgift jag gjort så gott jag kunnat.

Jag tänker ofta på dig. Vi har ju de facto aldrig träffat varandra. Du hade redan gått bort när jag träffade din bror, som kom att bli min man och pappa till mina biologiska barn.

Jag har sett foton på dig. Jag känner igen dig från dem. Jag kommer ihåg dig från gatubilden. Vi har nog mötts på stan, gått förbi varandra utan att veta hur våra öden skulle flätas samman. Tänk om vi då vetat...

Jag undrar ofta vad vi skulle ha tyckt om varandra? De som känner oss båda brukar säga att vi skulle ha blivit goda vänner. De säger att du skulle ha varit tokförälskad i Anton och Anni! Jag har på känn att de har rätt. Vi skulle ha blivit hjärtevänner.

Jag önskar att vi fått lära känna varandra. Jag önskar att du fått vara med om att se ditt barn växa upp. Jag önskar att du suttit bredvid mig i dag, på din sons stora dag. Nu gick det inte så. Men du var närvarande i våra tankar. Och jag vet att du finns med, du lever ju vidare i din son.

Han skulle inte vara den han är utan dig. Du lade grunden till hans framtid. För att hedra dig, examinandens mor, ska vi föra en röd ros till din grav i dag.

7 kommentarer:

En ängel i rummet sa...

Oj Anne, vad du berör....

Anne Salovaara-Kero sa...

Ja, det har varit en känsloladdad dag idag. Lycka till med din blogg! Ha det bra och sköt om dig. Anne

Maria sa...

Vackert skrivet och ja du gjorde det igen , fick mig i tårar.Ha det bra!Kram

Jenni Ahlbäck sa...

Hej Anne! Har precis hittat hit, blev helt tagen av ditt inlägg och har gått bakåt genom din blogg. Fantastisk fin blogg du gör, jag lyfter på hatten. Återkommer definitivt!

Naadi sa...

Åh, nu bränner tårarna bakom mina ögonlock också.

Tina sa...

Du är så fantastiskt fin i din beskrivning, vilken värme och kärlek. Stort. Varm kram

Camilla sa...

Åh, vad fint skrivet! Tårarna börjar nog komma fram i ögonvrån när man läser och samtidigt tänker jag: Vilken tur att han har er <3