Anton har somnat. Jag sitter här bredvid din säng och skriver detta. Du har inte ro att somna än. Du vill berätta om din dag. Om din födelsedag. Du fick sjukhuslegon, precis som du önskat dig. Och hula hula ringen. Det har varit bra på dagis också får jag höra.
Du stiger upp och klättrar upp i min famn. Du vill kramas. Jag viskar till dig: jag älskar dig. Och du svarar: jag också. Ända till solen och månen och Afrika och Australien.
Värmen sprider sig i mitt hjärta. Jag är så oerhört tacksam över att just du blev min dotter, då för fem år sedan. Din förmåga till kärlek, empati och omtanke är sällsam. Samtidigt har du en beslutsamhet och självständighet som ibland ställer till det för dig. Jag önskar du lär dig att använda envisheten klokt, som en styrka för det goda.
Du kan inte alltid ha det lätt, med att ha mig som mamma. Vi är nämligen rätt lika vad gäller envisheten… Kanske just därför gnistrar det ofta till mellan dig och mig. Nästan dagligen. Jag håller ännu på att lära mig att välja när det är värt att ha viljornas kamp med dig.
Du hamnar också att kämpa dig fram i vår familj. För att bli hörd. Alltför ofta får du av mig höra meningar som:
- vänta du Anni. Mamma hjälper först Anton…
- Anni, du kan göra det där själv. Du klarar det. Mamma måste hjälpa Anton…
Du har ända från din födsel hamnat att anpassa dig till ett liv som långt kretsar kring Anton. Du har hamnat att mogna fortare än jag önskat mig. Men så har vårt liv varit, här i landet Annorlunda.
Jag tänker ibland på hur du senare i livet kommer att komma ihåg din barndom. Kommer du att komma ihåg våra stilla kvällssamtal, när Anton somnat? Kommer du att minnas hur vi då brukar lova varandra att alltid älska varandra, oavsett vad?
Kommer du att komma ihåg hur vi då - i lugn och ro - brukar prata om allt det roliga vi skall göra tillsammans, bara du och jag? Eller när du kokade mat med pappa? Kommer du att komma ihåg hur vi kiknar av skratt när vi med Anton på kvällarna busar i mammas & pappas säng?
Ibland blir jag ändå rädd. Jag blir rädd för att du mest ska komma ihåg hur du hamnade att vänta på Anton. Eller hur vi stod där mitt på torget medan han strejkade att röra på sig. Eller när folk ser så där konstigt på oss, när vi står där i butikskassan. Jag kan ibland oroa mig för att det jobbiga och svåra ska ligga överst i dina minnen. För det går inte att neka till att vår vardag är rätt kämpig.
Om du någon dag känner ilska mot mig eller landet Annorlunda hoppas jag att du vågar ge utlopp för dina känslor. Det är ok att känna. Även jobbiga känslor. Jag hoppas att du aldrig känner att du behöver dölja dina känslor för mig.
Jag önskar av hela mitt hjärta att du en dag ska komma att förstå varför vårt liv är som det är. Att du ska kunna förlika dig med tanken om hur vårt liv här i landet Annorlunda har format dig. Och mig. Hur vi alla präglas av den. Med tiden hoppas jag att du kan vända denna unika erfarenhet till en styrka. Till en rikedom.
Jag hoppas du den dagen också i ditt hjärta kan förlåta mig för mina brister. För alla de stunder du hamnat att vänta. För stunderna när jag hamnat att rusa efter Anton, mitt i ett samtal med dig. Jag hoppas du den dagen förstår mina val. Jag hoppas du då kommer ihåg den kärlek jag känner för dig.
Ja, du har en bror som är unik. Men du ska veta att vi alla är unika. Du är lika unik som han. Du är värdefull precis som den underbara, envisa, älskade lilla människa som du är. Du ska veta att du för alltid äger mitt hjärta.
Du kan inte alltid ha det lätt, med att ha mig som mamma. Vi är nämligen rätt lika vad gäller envisheten… Kanske just därför gnistrar det ofta till mellan dig och mig. Nästan dagligen. Jag håller ännu på att lära mig att välja när det är värt att ha viljornas kamp med dig.
Du hamnar också att kämpa dig fram i vår familj. För att bli hörd. Alltför ofta får du av mig höra meningar som:
- vänta du Anni. Mamma hjälper först Anton…
- Anni, du kan göra det där själv. Du klarar det. Mamma måste hjälpa Anton…
Du har ända från din födsel hamnat att anpassa dig till ett liv som långt kretsar kring Anton. Du har hamnat att mogna fortare än jag önskat mig. Men så har vårt liv varit, här i landet Annorlunda.
Jag tänker ibland på hur du senare i livet kommer att komma ihåg din barndom. Kommer du att komma ihåg våra stilla kvällssamtal, när Anton somnat? Kommer du att minnas hur vi då brukar lova varandra att alltid älska varandra, oavsett vad?
Kommer du att komma ihåg hur vi då - i lugn och ro - brukar prata om allt det roliga vi skall göra tillsammans, bara du och jag? Eller när du kokade mat med pappa? Kommer du att komma ihåg hur vi kiknar av skratt när vi med Anton på kvällarna busar i mammas & pappas säng?
Ibland blir jag ändå rädd. Jag blir rädd för att du mest ska komma ihåg hur du hamnade att vänta på Anton. Eller hur vi stod där mitt på torget medan han strejkade att röra på sig. Eller när folk ser så där konstigt på oss, när vi står där i butikskassan. Jag kan ibland oroa mig för att det jobbiga och svåra ska ligga överst i dina minnen. För det går inte att neka till att vår vardag är rätt kämpig.
Om du någon dag känner ilska mot mig eller landet Annorlunda hoppas jag att du vågar ge utlopp för dina känslor. Det är ok att känna. Även jobbiga känslor. Jag hoppas att du aldrig känner att du behöver dölja dina känslor för mig.
Jag önskar av hela mitt hjärta att du en dag ska komma att förstå varför vårt liv är som det är. Att du ska kunna förlika dig med tanken om hur vårt liv här i landet Annorlunda har format dig. Och mig. Hur vi alla präglas av den. Med tiden hoppas jag att du kan vända denna unika erfarenhet till en styrka. Till en rikedom.
Jag hoppas du den dagen också i ditt hjärta kan förlåta mig för mina brister. För alla de stunder du hamnat att vänta. För stunderna när jag hamnat att rusa efter Anton, mitt i ett samtal med dig. Jag hoppas du den dagen förstår mina val. Jag hoppas du då kommer ihåg den kärlek jag känner för dig.
Ja, du har en bror som är unik. Men du ska veta att vi alla är unika. Du är lika unik som han. Du är värdefull precis som den underbara, envisa, älskade lilla människa som du är. Du ska veta att du för alltid äger mitt hjärta.
8 kommentarer:
Jag tror att din flicka kommer att vara väldigt glad över att ha en mor som du. För att uttrycka mig kort och koncist :). En glad påsk!!
Lyssnade på radio programmet idag. Roligt att höra om ert liv! :) Vilken fin mamma du är! Jag jobbar med autister så jag kan förstå lite av det du skriver om i din blogg. Fint att du vill dela med dig av din annorlunda vardag!
Glad Påsk!
Jag tror att syskon som vuxit upp i en annorlunda familj kommer att besitta styrkor och erfarenheter som "vanliga människor" kanske aldrig utvecklar. De äger ofta en stark empati.
Det viktiga genom hela deras uppväxt är att vi vuxna i deras närhet är uppriktiga och sanna mot dom. Att vi diskuterar om det som är jobbigt.
Jag tror att dom som vuxna kan komma att ha stor glädje ändå av det dom upplevt.
Jag är uppvuxen med en bror som hade Asperger och som behövde mycket mer omsorg än jag och som legat och skriktit på de flesta trottoarer i staden där vi bodde. Som vuxen har jag full koll på att mina föräldrar gjorde en riktigt bedömning att jag klarade mig själv i många avseenden, men jag kan också önska att jag trots att jag var duktig storasyster, hade fått fler tillfällen att vara "liten". Jag har inte läst din blogg utan hittade precis dit, men hoppas ni hittar tid till syskonet och hellre låter disken stå ibland ;-) Men oavsett, om inte förr, så som vuxen förstår man!
Ooh så rörande! Hoppas du låter henne läsa detta om det krisar sig nåt tag senare. ;)
Ja och stort grattis till den stora flickan!
Oj, vad rörande... Du måste spara detta åt henne så hon får läsa det...
Tack för era kommentarer! Ska spara texten o ge den till henne när hon är äldre. Sköt om er!
Vet inte riktigt under vilket inlägg jag ska skriva detta, för jag har bara en allmän önskan om att säga tack och wow och äntligen sätter någon ord på de svåra känslorna och det tunga "som man egentligen inte får prata om". All heder och all beundran till dej och hela din familj. Tack :)
Skicka en kommentar