Mamma håll i handen

Vi går i kyrkskogen, eller trollskogen som du brukar säga. Det börjar skymma. Här behöver vi inte akta oss för bilar, så jag kan blunda mellan varven. Blundar för att jag är trött. 

Jag låter ögonen vila och fötterna följa stigarna jag trampat sen jag var barn. Tänker på dagen som varit. Än är.

Vet du Anton det har varit en så märklig dag. Helt gälin som jag brukar säga. 

Morgonen började med att vi inte hade varmt vatten. Vi fick låta det vänta till efter jobbet. Eller jag har ju egentligen inte jobbat idag. Utan varit i mitt andra uppdrag. Den som styrelseordförande.

Jag, vår välfärdsdirektör Kinnunen och Heikki Kaukoranta har varit på besök till Närpes. Bekantat oss med olika enheter. Allt från en ny intervallenhet för barn med funktionsnedsättning, till ett psykosocialt boende och enheter som jobbar med äldre och och sote-centralen.

Jag har träffat så fantastisk personal. Motiverad personal. Personal som jag vet gör sitt bästa för regionens invånare. Gammal som ung. Bilden nedan tog jag från ett av ställen vi besökte.

När vi körde mot Närpes hvc för att träffa personal som jobbar med tjänster för äldre plingade min telefon till. Det hade kommit ett textmeddelande. Ett meddelande från en sjukskötare.

Min mamma, din mummi, har ju ätit så mycket mindre på sistone. Något som jag oroat mig för. Jag har fått slänga bort mycket av maten som matservicen hämtat. I meddelandet berättade en av de fantastiska vårdarna som jobbar med henne att nu vet vi varför. Hon hade varit och kollat till mamma just under hennes lunchtid.

Hon har inte ätit ordentligt de senaste veckorna för att hon inte mera kan använda mikron. Hon vet inte mera hur man gör. Vet inte vilka knappar man ska trycka på. 

Jag inser att nu har ännu en förmåga gått förlorad. Tårarna kommer. Tänker på vilken är den följande? Den att hon inte mera kan ringa mig? Eller att hon inte kan svara då jag ringer henne?

Där sitter jag i bilen ned högsta ledningen, på väg att möta människor som jobbar med just minnessjuka. Minnessjuka som min mamma. 

Hon, Marina, sitter i baksätet och sätter handen på min axel. Tröstar mig med värme. Heikki säger några tröstande ord.

Vi kommer till parkeringen och jag torkar tårarna. Lyfter huvudet och biter mig i kinden. Redo för att möta personalen. 

Jag lyssnar på dem och åter igen känner jag en ödmjuk tacksamhet att de och alla andra som jobbar hos oss finns. 

Jag tror ingen märker att jag just fällt tårar för min egen mamma.

Väl hemma var det dags att ta itu med mysteriet med varmvattnet. Mysteriet löstes när jag gick till källaren. Från systemet för fjärrvärmen rann vatten på källargolvet. Jag vred av vattnet, ringde Vasa elektriska och din pappa och sen blev det att jaga rörmokare. Som kommer i morgon. Så vi får nu vara utan varmt vatten tills dess.

I samma veva missade jag Vasa stadsfullmäktiges möte. Pappa skulle vara med dig Anton medan jag är på möte. Men nu blev det istället att han fixade i källaren med vattnet och du och jag gjorde det vi brukar.

Och det vi brukar göra är att gå här i skogen. Trampa de trygga stigarna. Det skymmer nu och medan jag blundar mina trötta ögon för en stund säger du "Mamma, håll i handen".

Jag tar din hand i min och vi fortsätter vandringen. Hand i hand.

Medan vi går där tänker att jag att dina ord just nu för mig symboliserar så mycket. Jag håller dig i handen samtidigt som jag jag håller på att släppa taget lite. Du är numera på boende varannan vecka. Får öva dig på att inte alltid hålla min hand.

Dina ord "Mamma håll mig i handen" för också mina tankar till min egen mamma. Anna-liisa heter hon. Medan jag sakta håller på att lätta på handtaget till dig Anton behöver mummi alltmera att jag håller henne i handen.

Samtidigt som jag så ofta själv tänker; oj om jag kunde hålla mamma i handen och prata som vi brukade förr. Då när det var hon som bar mig. Då när det var hon som peppade mig att fortsätta med politiken. Då när det var hon som sade att jag kommer att klara av att vara en bra mamma för er barn.

Men hon höll mig i handen i närmare 50 år och nu är det min tur. 

När vi gått hem genom den skymmande skogen ser jag att jag fått ett meddelande via messenger. Ett meddelande av en för mig främmande människa. Hen skriver att jag nog inte vet något om verkligheten som beslutsfattare. Att man borde halvera våra arvoden och att jag borde möta människor som på riktigt vet hur det är.

Jag brukar svara på dessa meddelanden. Förklara om varför vi tvingas göra som vi gör men också om att vi alla, beslutsfattare som tjänstemän, gör vårt bästa och söker lösningar för att vi tillsammans ska klara av att ta hand om våra invånares vård, omsorg och räddningstjänster.

Men idag svarar jag inte. Hen får vänta tills imorgon eller åtminstone tills vi har fått varmvatten igen.

För det jag vill svara hen är att jag förstår oron. Jag tar den på allvar. Och jag antar det är oro som ligger bakom de arga orden. Men samtidigt vill jag också förmedla fakta. Och jag vill förmedla hopp. För det är precis det vi alla, du och jag, behöver. Hopp om att vi  tillsammans ska möta de utmaningar vi har. Hopp om att vi ska klara av att ta hand om dem som mest behöver det. 

Hopp för barn och unga.

Hopp för familjerna.

Hopp för sjuka.

Hopp för de äldre.

Hopp för personalen.

Hopp för de oroliga.

Hopp om framtiden. 

Det är det jag vill förmedla till hen som skrev.

Är det något jag varmt kan rekommendera att läsa som a) förmedlar fakta och b) ger insikter är två följande texter från senaste tiden i Vasabladet. Den ena är en ledare skriven av Anna Souranderoch den andra en kolumn av Ari Sundberg