Våga och vilja älska

Har idag tänkt mycket på kärlek, parförhållande, äktenskap och allt vad det innebär. Funderingarna orsakas av att i morgon har jag och min man varit gifta i två år. Två år av många ljusglimtar men också många jobbiga stunder. 

De jobbiga stunderna har tyvärr skuggat vårt liv till en alltför stor del. Många dagar har överskuggats av oro och ångest vad gäller Anton och hans handikapp. Många av mina sura miner, trötta blickar och småelaka kommentarer (jep, jag KAN slänga giftiga kommentarer) till min man har berott på den enorma trötthet jag lidit av. En trötthet som jag ännu kämpar med  Jag har bakom mig en period på mer än fem år då jag inte sovit en endaste hel natt, pga barnen. Denna sommaren har det äntligen vänt, och jag har kunnat sova några hela nätter. Det är alltså på bättringsvägen!

Tröttheten gjorde att jag stängde ut min man, byggde omedvetet upp en mur mellan oss. Jag hade inte ork och kraft att ta hand om stommen i vår familj: vårt parförhållande. I teorin visste jag att det var fel att stänga ut honom. Jag visste att det kunde skada våra barns andliga hem, dvs förhållandet mellan mig och min man. Men trots att jag visste, så bara orkade jag inte. Ni vet det där med teori och praktik! Jag levde i min bubbla och tänkte att jag tar tag i det sen senare. Sen då jag orkar...

I de mörkaste stunderna har jag tänkt att allt skulle vara så mycket enklare om jag var ensam. Då skulle  man slippa ta i beaktande "den andra" och inte behöva sätta krafter på parförhållandet. Sanningen är den att i familjer med barn med en utvecklingsstörning så är skilsmässorna betydligt vanligare än i "normala" familjer. Jag visste detta, men orkade ändå inte sätta krut på äktenskapet.

Men även då, i mörkret, när jag på allvar kände efter i hjärtat ville jag ju inte det. Jag ville inte leva mitt liv utan honom. Jag vill ha honom med. Jag vill dela allt: all sorg och smärta och skratt och glädje med honom.

Men för att det skulle vara möjligt måste jag våga och vilja spräcka bubblan jag infunnit mig i. Ta hans hand i min och tillsammans vandra längs den steniga vägen här i landet Annorlunda. En väg som är svårframkomlig men som kantas av de vackraste blommorna!

Jag har lyckan att ha en man som orkade vänta på att mina krafter skulle börja återvända. Än är de långt ifrån återställda men vi tar små steg åt gången. Jag kommer säkert ännu många gånger att snubbla på vägen. Men jag litar på att han finns där för mig, även då jag visar mina sämsta sidor.

Jag är evigt tacksam för att han kom in i mitt liv. Han är den jag vill dela mitt liv med och som jag älskar.