Jag får ibland frågan vad vi gör som familj. Om Antons handikapp inskränker vårt liv och om vi därför "missar" en massa.
Svar: vi gör nästan precis samma grejer som alla andra "normala" familjer. Vi går på stan, till lekparken, till simhallen, restauranger, besöker vänner, tittar på TV, busar och leker och så vidare.
Vi vill ge Anton chansen att uppleva ungefär samma saker som alla andra barn. Vi lever med andra ord ett helt vanligt familjeliv. Nästan.
För det är klart, visst skiljer det sig... Även om vi gör alla dessa grejer så skiljer det på HUR vi gör. Vi har ju kollen på gossen konstant vilket betyder att vi alltid i förväg får planera hur vi till exempel sitter på restaurangen. Vi kan aldrig lämna honom ensam (tro eller ej, men inte ens 3 sekunder) vid bordet för att hämta mera dricka. Nej, då fixar vi så att ena av oss hämtar eller att vi får det till bords.
Vi lever heller inte ett hemskt socialt liv med Anton. Han har svårigheter med nya ställen, speciellt sådana med mycket utrymme, extra små utrymmen och sådana med mycket grejer. Han vill ju känna på allt. Och jag menar allt. Och det görs inte med silkesvantarna på : )
Så ska vi hem till någon gäller det att planera bra i förväg och oftast tar visiten inte länge. Men vi gör ändå sådant med jämna mellanrum, för att ge honom upplevelsen. Och som han njuter av att "vara till främands", där han får kokosbollar och saft!
En del grejer lämnar vi tillsvidare bort, som att åka på en södernresa. Tiden är inte mogen för det ännu. Men hoppeligen kommer det en dag när vi ska våga pröva på det. Tider visar.
Så ja, svaret är att vi lever ett till synes vanligt familjeliv. Vi gör grejer tillsammans, vi bråkar, vi busar, vi gråter och skrattar. Precis som alla andra. Men det skiljer sig på hur vi ordnar, fixar och förbereder för att kunna leva så, och vissa grejer lämnar vi ogjort eller skjuter på dem till framtiden.
Jag tror de flesta med specialbarn känner igen sig i detta eviga planerande. Tycker egentligen att alla med denna unika erfarenhet kunde belönas med ett diplom i konsten att planera : )
Så ska vi hem till någon gäller det att planera bra i förväg och oftast tar visiten inte länge. Men vi gör ändå sådant med jämna mellanrum, för att ge honom upplevelsen. Och som han njuter av att "vara till främands", där han får kokosbollar och saft!
En del grejer lämnar vi tillsvidare bort, som att åka på en södernresa. Tiden är inte mogen för det ännu. Men hoppeligen kommer det en dag när vi ska våga pröva på det. Tider visar.
Så ja, svaret är att vi lever ett till synes vanligt familjeliv. Vi gör grejer tillsammans, vi bråkar, vi busar, vi gråter och skrattar. Precis som alla andra. Men det skiljer sig på hur vi ordnar, fixar och förbereder för att kunna leva så, och vissa grejer lämnar vi ogjort eller skjuter på dem till framtiden.
Jag tror de flesta med specialbarn känner igen sig i detta eviga planerande. Tycker egentligen att alla med denna unika erfarenhet kunde belönas med ett diplom i konsten att planera : )
4 kommentarer:
Ja en guldmedalj kan jag till och med tänka mig !!!
Jag upplever tyvärr att det bara blir svårare att göra saker. Mycket motstånd och bråk om det som är nytt, då menar jag mycket. En del saker lägger vi inte energi på att genomföra, en del tar vi fajten för. Ha det gott, kram Tina
Låter bra: vi belönar varandra med guldmedaljer! Stora!
Har också tänkt på att det med tiden kanske blir svårare även för oss, då han växer o blir större och starkare... Redan nu kan jag ibland ha svårt, killen väger 27kg o är 118cm lång. Och jag med mina hela 159cm över markytan har redan nu en hel del att hålla i.
Men som du skriver: en del grejer ska man säkert kämpa med o andra får lämna.
ps din blogg ger hög igenkänningskänsla här, även om han bar är 5 ännu.
Kram!
Vet du vad, vi lämnar också bort en massa grejer. För att vi är så många. Och det blir oftast mera "besvär" än glädje, av att t.ex gå på restaurang. Men att ta hem pizza funkar ju också ;)
Guldmedalj är du nog värd1
Naadi: gulmedaljer ska nog också utdelas till storfamiljer. Ett rejält pusslas där med : )
Skicka en kommentar