Jag har idag haft förmånen att få delta i ett informationstillfälle ordnat av FDUV. Temat var den förnyade lagen om grundläggande utbildning och vad det betyder för oss med specialbarn av olika sorter. Jag fick lära mig mycket nytt och måste säga att lagen är ett steg i rätt riktning vad gäller inklusion. Deltagarna var föräldrar från Österbotten, sakkunniga, det juridiska ombudet samt studerande. En fin föreläsning!
Det som slog mig, än en gång, vad vilka fantastiska föräldrar jag fick träffa! Hur råkar det sig att dessa barn som behöver mycket extra hjälp och stöd på vägen råkar få föräldrar som är så strålande? Föräldrar som är pålästa och empatiska men som framför allt utstrålar en uthållighet och jäklaranamma man sällan möter hos andra. För envishet och kämparglöd är något man behöver bära med sig under denna vandring. Om jag någonsin hamnade på en öde ö skulle jag välja att ta med mig dessa mammor: med ren viljestyrka skulle de förflytta ön till fastlandet så vi kom tillbaka till våra familjer : )
Är det så att föräldrarna jag mött alltid haft dessa egenskaper? Eller är det barnen som format dem och gett egenskaperna? Kanske det är en kombination? Tittar jag på mig själv (knappast en objektiv observation!) har jag väl nog alltid varit rätt "snäll" + envis. Men nog har denna erfarenhet format mig mer än jag någonsin skulle ha anat.
Hur som haver så är jag imponerad över de föräldrar jag mött under min vandring här i landet Annorlunda. Ofta känns det som att våra underbara specialbarn faktiskt valt ut oss till föräldrar. Det visste - redan innan oss - att vi fixar det!
5 kommentarer:
De flesta människor växer nog med sina utmaningar, och jag kan tänka mig att det gäller speciellt om utmaningarna har med ens egna barn att göra.
Hej Anne! Äntligen kom jag mig för att läsa din blogg. Den berör oerhört mycket! Du lägger ord på det så många tänker och upplever. Varma hälsningar från Sofia som höll föreläsning efter dig i D402.
Hej!
Jag hittade din blogg för inte så länge sen och kan leende känna igen mig i mycket av det du skriver! Önskar att jag hade haft något liknande att läsa när vår son föddes och jag kände mig absolut ensammast i världen!
Matts: du har så rätt : ) Ha det gott!
Fia: Tack för dina ord och vilket roligt sammanträffande att vi råkades! Ha det bra.
Mia: tusen tack för dina ord. Det värmer när jag får höra att andra i liknande situation får något ut av bloggen. För som du vet, man känner sig rätt ensam mellan varven. Kram och sköt om dej!
Av 1,3 miljarder kineser kom två stycken med dysfasi till vår familj. Det kan bara inte vara en slump... De visste nog att här finns både massor av envishet och en hel del kunskap.
Kämpa på! Vi ses på dagis :)
Skicka en kommentar