tisdag 7 februari 2012

Jag är mamma, inte terapeut

När man ställs inför fakta att man har ett specialbarn ställs man också ofta inför en massa terapier & terapeuter, handledning och nätverksmöten med sakkunniga. Duktiga människor som alla har duktiga råd, tips, åsikter och "hemläxor" till oss föräldrar. 

Vi har träffat barnneurologer, barnläkare, genetiker, radiologer, psykologer, kuratorer, socialarbetare, talterapeuter, näringsterapeut, fysioterapeuter, ergoterapeuter, handledare med flera. Jag är tacksam för att alla dessa människor varit / är med i vårt liv. De vill väl och försöker hjälpa till.

Men som förälder ställs man också inför en massa krav på sig själv. Man får så många goda råd / metoder / modeller som man känner att man BORDE börja använda sig av att man kan bli lite smått stressad. Så där att man har dåligt samvete på kvällen för att man inte den dagen heller gjorde den ena övningen efter den andra... För att man inte hann. För att man hade fullt upp med att vara mamma! Fullt upp med att laga mat till dem. Fullt upp med att läsa för dem. Fullt upp med att leka med dem. Fullt upp med att ta mina barn i famnen och trösta dem... 

Det är absolut inte så att terapeuterna pressar en att börja använda alla metoderna. Nej. Det är nog långt jag som mamma gör det, helt själv! Som mamma vill man ju så innerligt att ens barn ska få all den hjälp han behöver. Man söker och söker metoder som ska hjälpa till i vardagen. Vissa funkar, men de flesta inte. 

Jenny Lexhed har i sin bok "När kärleken inte räcker" otroligt bra beskrivit hur hon som mamma googlade, läste och studerade nätterna igenom för att hitta hjälp till sin autistiska son. Hon gjorde det tills hon blev psykotisk och hamnade in på psykiatrin. Jag kan känna igen hennes känslor och tankegångar. Så där gick även jag an för något år sedan. Googlade i det oändliga för att hitta en förklaring till varför det var som det var. Eller för att hitta andra med samma symptom som Anton. 

Idag är jag glad att jag i tid förstod att hur jag än sökte information så ändrar det inte på läget. Jag är glad att jag slutade överdriven egen forskning och accepterade livet som det är. 

I dagens läge har jag också klart och tydligt sagt ifrån att jag inte är - och tänker inte heller bli - Antons terapeut som ständigt "jobbar" med honom. Skulle jag ta den rollen skulle jag kanske hittas på en psykiatrisk avdelning, precis som Jenny Lexhed. 

Jag tar gärna emot tips som på riktigt hjälper till i vardagen. Men terapierna och övningarna överlåter jag till andra. Och jag tar heller inte dåligt samvete för att jag inte alltid är så "pedagogisk" med mina småttingar. Tror förresten inte att jag känner en endaste en förälder som alltid fostrar sina barn "by the book" ; )  

Min viktigaste uppgift i Antons liv har jag i alla fall hittat, och det är inte att vara hans terapeut. Det är att vara hans mamma!

1 kommentar:

RockMom sa...

Pedagogik är ju, enligt mig, just det som du och alla andra mammor gör dagarna i ände. Kokar mat, städar, leker, tröstar, klär på och klär av.
Finns där för barnen.

Jag har jobbat på dagis, och den filosofin som vissa gamla stammens barnträdgårdslärare körde då..att de minsann inte skulle torka bord, eller klä på, eller tvätta smutsiga barnansikten, eftersom de tog hand om det pedagogiska arbetet, som att pyssla och läsa saga till exempel..de fick mig att se rött.
Jag tyckte då, och tycker nu, att pedagogik innebär ALLT vi gör, och ett barn skall lära sig att alla människor är lika värda, att alla kan och ska göra de där samma sakerna, och att bordstorkande inte är en sämre uppgift. Vill man lära ett barn om livet och hur man uppför sig så uppnår man bäst resultat genom att vara sån man vill de skall bli :)

Så terapueter i all ära, jag vet att de gör massor med gott, och att de behövs, men du, genom att göra allt det du gör för ditt barn, med massor av kärlek, åstadkommer minst lika mycket, om inte mer!

Kram