tisdag 7 februari 2012

Livet som rusar iväg

Denna morgon har jag stannat upp inför hur tiden tycks rusa iväg. För cirka åtta år sedan fick jag lära känna en söt pojke som var elva år. Jag minns så klart hans vackra ögon. Tänkte ofta att han kommer att bli en tjejtjusare...

I små små steg lärde vi känna varandra. Kortspel var ett sätt att umgås tryggt. Jag kommer så väl ihåg våra spel den första tiden! Det var mycket skratt : )

Tiden gick och nu har vi bott under samma tak i sju år. Sju år av många händelser, sorgliga och glada. Under dessa år kom den lilla söta pojken att komma allt närmare mitt hjärta. Han blev mitt barn.

Idag förundras jag över tiden som rusar iväg. Plötsligt fyller mitt äldsta barn nitton år! 

När jag ser på honom kan jag konstatera att han vuxit till en fin ung man trots att jag mellan varven känt en otillräcklighet. Men jag kan känna mig lugn: han kommer att klara sig i livet. 

Jag är tacksam till livet som förde den lilla söta pojken till mitt liv. 


1 kommentar:

Tina sa...

Underbart, blir varm och ler. Han är nog minst lika nöjd och lycklig i ert liv fina du. Kramar Tina