Säger spegeln att det är dags att sluta med politiken?

Jag märker att mina brev från landet Annorlunda oftast skrivs här från soffan när jag nattar dig Anton. Jag sitter här med datorn i famnen, tänker på dagen som gått. Du sjunger sakta för dig själv en vaggvisa, vyssan lull. Och jag fäller mer än en tår.

Tårarna rinner inte för första gången idag. 

Medan du var din sista dag på Aada & Isla, boendet för barn med funktionsnedsättning, var jag och skötte mummi. Idag var hon sämre än på länge. Visste inte var hon bor, kände inte igen sitt eget hem. Hon förstod inte vems kläder hon hade på sig. Och när jag tittade i kylskåpet märkte jag att hon ätit dåligt. Det blev att kasta bort tre matportioner som kommit med matservicen. Den omtalade varma maten. Hon har fått den varma men vad hjälper det om man inte minns att äta? Där och då rann dagens första tårar. På måndag ska jag kontakta vården.

Efter att jag fick din mummi att äta hastade jag iväg till Maxmo. Där var en demonstration. 300 människor som vill demonstrera för att vi på Österbottens välfärdsområde ska behålla Marielund.

Jag pratade med fler. Lyssnade. Kramade orolig anhörig. Talade i megafon. Gav intervjuer.

Men jag lovade inget. För det kan vi inte i detta skedet. Enda jag kan göra är att ta oron på allvar.

Det jag kan lova är att vi beslutsfattare tillsammans med tjänsteinnehavarna gör vårt bästa för att hitta lösningar. Lösnigar för våra äldre men också för barn och unga. Vi måste ta hand om våra äldre, men systemet kommer att måsta ändras. Och det beror inte bara på ekonomin, utan också på tillgången till personal. 

Vet du Anton, om vi skulle fortsätta som hittillls (vilket många tänker och tror vi borde) så sägs det att hälften av våra ungdomar borde utbilda sig till vården. En omöjlig ekvation som tvingar oss att tänka i nya banor. Och det är det vi nu gör. Allt för att systemet inte ska krascha helt.

Men vi kan inte glömma våra barn och unga heller. Speciellt då vi satsar minst i landet på just dem. Och jag vet att de inte mår så mycket bättre än unga och barn annanstans i landet.

Det skrivet vill jag understryka att jag inte vill sätta grupper mot varandra. Vi vinner inget på det. Men vi måste också se på fakta och orka lyfta även deras röst som kanske inte själv orkar eller kan. Som barnen som far illa. Som unga som mår så dåligt så de skär sig. Som föräldrar som är så utmattade att de inte orkar ta hand om sina barn. 

De ordnar inte demonstrationer nu. Kommer knappast att göra det framöver heller. De orkar inte,

Du har slutat sjunga nu Anton. Du har somnat. Jag fortsätter att fundera på dagen som varit. På spegeln jag fick i Maxmo. På den står det: hur täcks ni se er i spegeln beslutsfattare? Spegeln är nu i förvar i vårt garage. Där ska den få vara som ett minne från dagen.

Jag har alltid sagt att den dag jag inte kan se mig i spegeln som beslutsfattare så slutar jag. Jag tittade mig i spegeln jag fick och konstaterade: än är det inte dags att sluta.