Vad händer oss vuxna?

Jag går genom kyrkparken. Har just avslutat ett telefonsamtal med en vän. Ett samtal om livet. Lite om döden också. Om föräldrar. Om att vara förälder.

Det lyser i ditt fönster Anton. Din pappa är där med dig.  Jag ser ditt huvud guppa upp och ned. Upp och ned. Upp och ned. Det är för att du sitter på din gympaboll när du tittar på TV. Att sitta på den lugnar dig lite. 

Jag tänker på dagen som gått. På vad som händer oss människor när vi i ilskan spyr ut hemskheter om andra människor.

Senaste dygnet har jag gjort en anmälan till polisen om en kommentar på sociala medier som jag tolkade uppmana till våld. Inlägget gällde inte mig men valde att anmäla ändå. För det är helt enkelt inte okej.

Jag har också med min mamma och Anton suttit på ett ställe och druckit kaffe. I bordet intill satt män och talade om hur ofantligt dåligt skött hela välfärdsområdet är. Allt var minst sagt åt helvete (i ett läge då patient- och klientnöjdheten till servicen är på mycket god nivå, tack var otrolig personal). 

Lyssnade stilla på hur vi beslutsfattare inget är värda och "pitäisi viedä saunan taakse". 

De visste inte om min roll där de satt och talade. Det jag kan berätta är, att tonen blev betydligt beskedligare då jag vänligt presenterade mig, berättade om min politiska roll, tog mamma och Anton i armkrok för att gå och sade kiitos, terveiset tulivatkin nyt sitten suoraan perille. 

Skamsna blickar sänktes mot bordet.

Det som oroar mig på riktigt är tonen i samhällsdebatten. Oron förstår jag. Den delar jag. Men att bara komma med beskyllningar eller till och med hot mot tjänsteinnehavare eller oss politiker som försöker hitta lösningar i en situation som är extremt utmanade känns fel. 

De löses nämligen inte enbart av att "avskaffa byråkraterna", och PS vi minskar nu kraftigt på förvaltningen så efter denna omgång av samarbetsförhandlingar är det kortet använt.

Förr förundrades jag över människors anonyma kommentarer på olika plattformer. Tänkte då att ja, det är väl lätt att spy ur sig då man inte behöver göra det med sitt eget namn eller eget ansikte. Det jag nu märker är att människor på sociala medier också kommenterar fränt med eget ansikte. Med eget namn. 

Bra att det är öppet, ja visst. Men skulle man tala i samma ton om det var öga mot öga?

Vi talar mycket om ungas psykiska illamående och sociala mediers inverkan på den. Vi talar om hur det påverkar måendet när unga av och an blockerar varandra när de inte är sams. Vi talar om hur normaliserat det blivit att i de olika kanalerna frysa ut någon. Hur normaliserat det blivit att tala fräckt om andra. Hur vanligt mobbning på nätet är. 

För det är ju så lätt då det "inte är på riktigt" och inte sker i verkliga livet. Men verkliga livet sker också delvis i de olika kanalerna. Det är verkliga ord som påverkar verkliga människor och inte undra på att allt fler av våra unga mår dåligt.

Det jag förundras än mera över är vi vuxna och den modell vi ger de unga. Hur ska vi av dem kunna förvänta oss sakligt beteende på nätet om vi vuxna inte själv klarar av det? 

Kanske vi behöver mera möjligheter till möten mellan oss människor? Möten där vi ser varandra i ögonen och där vi kan lyssna in varandra? Jag vet inte.

Men det jag vet är det finns en sanning i Gandhis "be the change you want to see". 

Med de orden avslutar jag detta brev från landet Annorlunda och lovar mig själv att oavsett vad sakligt bemöta vad än som kommer.