tisdag 4 oktober 2011

Lipsillen

Tjahapp, så var årets föräldrakväll på dagiset avklarat. Fyra har jag bakom mig. De två första fick jag vara som vem som helst av de andra föräldrarna. Sitta och lyssna på personalen & föreläsare, dricka kaffe och prata med de andra. Anton var visserligen då redan sin egen person, med assistent, men skillnaden till de andra var inte så iögonfallande ännu.

I fjol blev det aktuellt att berätta om Anton till de andra föräldrarna, i och med flera nya barn + att skillnaderna ju började synas mera. Blev tillfrågad om jag kunde berätta och valde att säga ja. Bättre att de vet än att de har egna teorier. Attan vad det var svårt att då ställa sig upp framför dem och berätta om mitt barn... Men det gick ok och då klarade jag det utan att brista i tårar.

I dag var det dags att igen ställa mig framför föräldrarna. Igen nya barn och nya föräldrar som behöver informeras. Trodde - silly me - att denna gången skulle vara lättare! Jag har ju gjort det innan. Men tji fick jag! Hjärtat banka utav helsike och munnen var torr. Och så kom de, tårarna, fast jag var sååå övertygad att jag fixar det utan tårar.
Kan inte förstå hur det är så svårt? Jag har i min yrkesroll gett otaliga intervjuer till radio, TV och tidningar. Jag har föreläst för en sal med 500 pers. Och klarat det. Men att tala inför en liten grupp på mindre än 20 pers gör mig skakig in i själen... 

Det är väl just det det handlar om: att tala inför andra om något som är så privat, så djupt in i ens själ gör att man också blir rädd. Rädd för att andra ska tycka att ens underbara barn är jobbigt och stökigt (för han kan ju faktiskt vara rätt krävande!) och inte passar in i deras barns liv. Den rädslan finns där. 

Även då jag innerst inne ju tror att de flesta föräldrar har förståelse. Jag vet ju det - jag kan läsa det i deras ögon. De dömer inte mitt barn. Och det är jag evigt tacksam över, trots att den där lilla rädslan mellan varven gör sig påmind.

En sådan dag i dag. En erfarenhet rikare igen. Och vet du, jag skulle vara stenrik om alla mina tårar skulle vara som diamanter. Tårar av sorg, rädsla och ångest. Men framför allt av de värdefullaste tårarna, de av glädje!




9 kommentarer:

Linda sa...

Du gjorde det så bra så! Hade förberett mig på att själv fälla en tår i år (som jag ju gjorde ifjol) men klarade mig denna gång... Fick annars en puss på armen av Anton i förbifarten häromdagen! Tackade artigt och fick gå ut med ett leende på läpparna. Små saker som gör en glad! :)

Jessica sa...

Tycker det är tufft gjort, det blir ju lite som att blotta sin själ utan att veta om någon förstår sej på den. Och själar är ömtåliga saker.
Tårar av alla de slag tror jag är bra för det allra mesta, den som aldrig har fällt en enda tår är väl knappast de stora känslornas eller insikternas typ utan bara...hmm..torrare? :) Så fram för blötfisar och lipsillar!

RockMom sa...

Vet hur det känns, exakt, då jag också har stått inför lärarkollegier i samma ärenden..
Strongt gjort!

Naadi sa...

Det var så duktigt och rätt gjort. På en av sönernas klass finns det ett "specialbarn" där föräldrarna inte överhuvudtaget nämner nånting om barnet och dess specialbehov. Vilket leder till att barnet, som har väldigt svårt sedan länge att fungera i grupp, stämplas av de andra barnen till "dum o elak". Skulle vi veta vilken diagnos barnet har kunde man lättare förklara åt egna varför barnet gör si och så. "Det är inte okej, men den gör det för att...".Eller i den stilen. Lärarna, redan i förskolan, sa att de försöker få till ett samarbete med föräldrarna men.. Nu vill jag verkligen inte trampa nån på tårna (och jag vet inte vilka "termer" är okej att använda i dylika sammanhang) men pointen var alltså att det var jättefint gjort av dig att öppet berätta om ditt barn. Tror du berörde alla på mötet! Lycka till med dagisfortsättningen :)

Anne Salovaara-Kero sa...

Tusen tack för era fina ord. Är också av åsikten att det är bättre att berätta. Om man orkar dvs... Alla orkar ju inte det. För det är tufft, som RockMom skriver... Kram på er och ha det bra!

Anonym sa...

Mmm..det är jätte jätte känsliga saker...
Min bekant klarar inte av att berätta öppet om sitt barns "diagnos". Det tog flera månader förrän hon började berätta för mig. Och nästan varje gång får hon tårar i ögonen. Hon har själv sagt att hon inte vill och inte klarar av berätta för alla. Och det tycker jag är hennes sak.
Så jag tycker inte man skall "kräva" det av någon, utan "vi andra vuxna" måste ha förståelse och respektera det.
Och att du Anne har bestämt dig för att berätta öppet om er situation, tycker jag är strong och fint gjort :) Tack för en jätte fin blogg!

Anne Salovaara-Kero sa...

Anonym: så sant att man aldrig ska få kräva att någon berättar för andra. Det är var och ens privatsak! Och det är långt ifrån alla som orkar heller.

Bloggen är ju en berättelse om vårt liv, och vårt sätt att hantera situationer. Och i vårt fall så tyckte jag att det är bättre att berätta. Antons handikapp syns inte utåt, men det märks ju på allt annat. Vill att föräldrarna vet så att de kan förhålla sig till honom + ha förståelse om deras barn undrar.

Tusen tack för responsen och ha en bra helg!

Naadi sa...

Jo, ABSOLUT kan man inte kräva det av nån, att berätta.
Men i fallet jag nämnde skulle det underlätta så. Idag hade vi öppet hus på skolan och barnet i fråga spottade på min ena pojke. Igen. Barnet brukar även klä av sig i klassen och visa både det ena och det andra. Klipper sönder klasskompisars penal. Biter, sparkar och skriker. Hela förskolan satt h*n visst och åt mellanmål skilt med en vuxen. Varför är det så mamma, undrar andra barn. Vad skall man svara då?
När man inte vet. Det är så svårt för alla i det här fallet.

Förlåt "Mamma Annorlunda", nu spåra tråden lite ur.

Malin sa...

jag hoppas så innerligt att andra föräldrar inte ser ditt barn som jobbigt utan tvärtom att dom blir lite klokare och kan på så sätt försöka förklara för sina barn vad det är frågan om.