onsdag 22 februari 2012

Mittemellan två världar och drömmar om skolan

Vi har i dag varit och bekantat oss med Mussor, "specialskolan" i Vasa. Vi fick en fin och heltäckande guidning runt i de flesta klasserna (vilka fina elever!) samt en utomordentlig presentation av verksamheten. Tackar rektorn för att hon tog tid för oss föräldrar. Tack även till lärarna, assistenterna och framför allt eleverna som gläntade på sin värld.

Det som slog mig, än en gång, är att Anton lever mittemellan två världar. Han har inte ett så gravt handikapp att man klart kunde "kategoriserna" honom till gruppen som klart och tydligt drar nytta av ren specialskola. Att det skulle vara det enda rätta för honom. Dock har han ju ett betydligt handikapp, som gör att han klart avviker från normalstörda barn. Han är alltså nånstans mellan dessa två världar. Inte "normal" men inte heller gravt utvecklingsstörd... Och hur tusan ska vi då hitta en framtida skollösning som är "rätt" för honon? Får hicka bara jag tänker på vilka stora frågor man måste ta ställning till... Jag önskar att jag inte skulle behöva ta ställning till dem!

Jag är fortfarande fullt och fast för integrering och inkludering. Jep, det är jag. Men alla barn är individer och man måste ta ställning från fall till fall. Som det nu känns kommer Anton (och hoppeligen även normalstörda klasskompisar) att gagnas av att han integreras så långt som möjligt. Eventuellt med ett inslag av intervaller på Mussor. Börjar det sedan kännas att det inte mera är bra för honom få vi tänka om. Och söka mera intervaller eller förflyttning till specialskola helt och hållet. Vi får se hur långt det bär med normal skola. Tiden visar.

Det som känns jobbigast för mig som mamma är att jag så innerligt önskar att vi levde i den vackra, vänliga, snälla världen där alla tas emot med öppna armar, oavsett handikapp.  Jag önskar att vi per automatik skulle ha en "skola för alla". En skola som på riktigt skulle ha både kompetensen och framför allt viljan att inkludera alla. 

Jag drömmer om en skola där vi alla skulle rymmas under samma tak. En skola där ingen ser snett på en elev som mellan varven har annorlunda undervisning. Jag drömmer om en skola som inte höjer på ögonbrynen för att någon beter sig lite annorlunda, eller för att någon ser lite avvikande ut. Jag drömmer om en skola som inte mobbar! Jag drömmer om en skola som är trygg för alla.


Ja ja ja... Jag vet att jag har stora drömmar. Drömmar som många tycker är orealistiska. För vi lever ju i en värld som inte alltid är snäll och vacker...


Men vet du vad? Jag måste få drömma om den snälla världen. Det hjälper mig att orka. Jag måste ha hopp om en ljus framtid! Och det är din och min uppgift att skapa en ljusare framtid för våra barn. Oavsett om de är normalstörda eller inte. Tillsammans kan vi fixa det!


* Huh huh vilken radiramsa det blev igen! Bäst att sluta innan jag virrar djupare i mina tankar och det blir alldeles för blödigt om "vackra världen" tanken : )



8 kommentarer:

Bitte sa...

STOR kram! Du funderar så mycket, vilket är normalt för en mamma. <3 Jag tror, med tanke på min egen historia, att Anton skulle trivas i bägge skolor. Jag ombads börja i en specialskola på grund av mina svåra tics. Eller "groteska tics i halsregionen och svåra vokala tics" som det stod nångånt i journalerna. Ja, de där orden i sjukhusböckerna, de får stå för sig! :D
Följ ditt hjärta! Om du tycker han klarar av den vanliga skolan, go go go! Det finns säkert hjälp och stöd att få.
Inget beslut du gör är permanent, det går att ändra sig, fast det inte sker strax. Det går säkert bra, KRAM!

Linda sa...

Du skriver så fint! Jag igen drömmer om att alla föräldrar kunde tänka och drömma som du om sina barn. Jag drömmer om att resurser inte ska vara det som står i vägen i skolvärlden. Och jag drömmer om att alla barn och elever kunde få den hjälp och rätt sorts stöd för att ha en så bra skola som möjligt.

Naadi sa...

Vi drömmer alla om en vacker och trygg skola för våra barn, normalstörda eller inte. Men det är jättesvåra saker du måste ta ställning till angående vilken skola. Men jag tror ni väljer rätt sen när det är dags! Kram!

Anonym sa...

Som pappa till 4 barn med särskilda behov så vet jag vilket hvete det kan vara

Inget av mina barn har någon diagnos som är faststäld iof har dom haft turen att få gå i special skola elr som man kallar det i folkmun särskola

Har bara ett barn hemmaboende då dom andra flugit ur boet så misströsta inte din grabb kommer att bli en bra pojk

Kul för en annan att se att man inte är ensam ute i vida världen med speciella barn

Dom är speciella för att dom oftast ger av sig själva både på gott och ont

Önskar dig lycka till

Anne Salovaara-Kero sa...

Tack för era kommentarer! Fortsätter att drömma om den vackra världen dit vi alla passar in : )

Anonym: Roligt att ha en "specialpappa" som läsare! Strongt föräldraskap med 4 specialbarn! Sköt om dig och de dina.

Anonym sa...

Jag kan tala om att det gått bra för alla barnen har bara ett som är hemmaboende resten har flaxat ur boet och har egna familjer.

Kämpa på även om det är ett hvete vissa dagar vet att det är tufft men det brukar sluta lyckligt har idag 5 st barnbarn som förgyller min vardag

Så ge aldrig upp oavsett hur jobbigt det är

Mvh 4-barns pappan med mkt spciella barn som både förgyllt min vardag och get mig gråa hår

Anonym sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Camilla sa...

Åh, vad jag känner igen mig i detta dilemma. Nästa vecka ska jag också försöka åka på besök till en "specialskola", men hoppas ändå att Jocke skall få gå integrerad i samma skola som Jasmine är nu. Det är en liten byskola och tror att han skulle kunna passa in alldeles utmärkt där. Där skulle han kunna vara tillsammans med alla sina kompisar från dagis. Närheten till hemmet är ju också en fördel, så att man inte behöver skicka iväg honom med taxi långa vägar. Vi har ju kanske bättre med det att Jocke har ett skillt "fack" där han kan placeras, eftersom det är många barn som har DS. Men det kommer säkert att gå alldeles utmärkt för din grabb:) Men detta att veta vad som passar bäst för dessa små pojkar och flickor är värst. Ha det så jättebra. Hoppas vi ses snart igen!