torsdag 16 juni 2011

Hur ska jag räcka till?

Något vi alla föräldrar har gemensamt är troligen känslan av att vi inte alltid räcker till, eller hur? Vi  ska ha tid med barnen, förhållandet, jobbet, hobbyn, städning, handlas, möten, renovering, vänner, jumppa, sova och det ena med det tredje. I denna värld där allt går så fruktanvärt snabbt kan det kännas svårt att få detta pussel att gå ihop... Tror att de flesta kan känna igen detta. Blir barnen fler till antalet eller något av dem blir "specialbarn" blir pusslet ännu värre.

Jag ska nu dela med mig av mina känslor av att inte räcka till. Jag hoppas speciellt att de av er läsare som har specialbarn eller annars en jobbig tid i livet ska få lite tröst i vardagen.

Vi har tre barn, 3år, 4år och 18år. Anton kräver på grund av sitt funktionshinder 100% vuxenkoll den tid han är vaken, han har läkarutlåtande på att funktionshindret "invalidiserar" honom till 80%. Min världens bästa, underbara, älskade man skiftesjobbar, vilket gör att jag är rätt mycket ensam med barnen, kvällar och helger.

När minstingen ännu var baby var det så att allt bara rullade på av egen tyngd. Jag var nog då inne i någon slags dvala eller bubbla. Har faktiskt svårt att komma ihåg den tiden så här i efterhand. Det fanns liksom inte tid att reflektera kring om jag räcker eller inte, om jag är en tillräckligt god mor eller inte. Det jag minns är att jag hade lite dåligt samvete för att inte ha tid för den äldsta. X var ju då redan rätt stor så X klarade sig långt själv. Jag önskar jag hade haft tid att oftare sitta ner med X och tala ut om allt mellan himmel och jord. Men det var sällan liksom möjligt. Jag hade alltid nån av de små som tog uppmärksamheten. Jag minns det som en tid då jag bara försökte överleva. Inte tänka, inte tänka, inte tänka men överleva, överleva, överleva...

När lillon började växa till sig började Antons diagnoser samtidigt steg för steg "förvärras" (mera om dem en annan dag). Samtidigt som hon ville ha mer och mer uppmärksamhet, leka, läsa sagor osv krävde Anton också allt mer uppmärksamhet. X behövde också sitt. Och så var det ju det där med parförhållandet... Allt oftare började jag känna att jag kvävs ihjäl av alla som behöver mig. Jag vågar med handen på hjärtat säga att jag ändå var en rätt hyfsad mor. Men jag glömde mig själv och min man och försökte bara fixa dagen jag hade framför mig. Jobbet har tack o lov alltid gått galant, det har varit min fridzon. Men privat var jag mammaroboten som såg till att alla har det bra.

Sommaren 2010 började jag springa, efter en paus på 20 år. Ett första steg till att ta egen tid sedan tiden i babybubblan! Min man hade långt innan försökt sporra mig till något eget men jag bara orkade inte, jag hade inte kraft att ta mig ur "bubblan". Jag minns mina joggingturer med glädje och sorg. Gläjde för att jag äntligen tog tag i mig själv och mitt orkande, sorg för att det var då alla känslorna äntligen började komma fram. Jäklar vad jobbigt det var! Jag sprang och tårarna flödade... Och vilka blickar jag fick av människor jag mötte! Min sorgeprocess vad gäller Anton kom igång under dessa springfärder. Hemma kunde jag ju inte gå omkring och böla inför barnen, så det fick bli då jag sprang.

Jag kände en så oerhört stor otillräcklighet, jag fattade inte hur i hela världen jag skulle fixa det! Anton krävde 100% och sen skulle jag också räcka till resten av familjen. Och what about me??? Vem tusan tar hand om mig??? Det här är frågor jag tampades med. Svaret till frågorna kom inte som en blixt från en klar himmel. Men så småningom började det klarna. Jag kommer att klara det, jag kommer att vara tillräckligt bra och jag kommer att överleva om jag tar hand om mig själv! Den enkla liknelsen från flygplan när de i säkerhetsinstruktionerna förklarar om att föräldrarna först ska lägga gasmasken på sig själv, sen på barnet. Då har båda en chans att överleva.

Jag började alltså ta egen tid och vågade även begära om hjälp utifrån så att jag skulle få min egen tid. Nuförtiden har jag lyxen att varje måndag ha "min kväll". Om Jukka jobbar kommer nån från hemvården och sköter barnen (det där om att våga ta emot hjälp ska jag skriva mera om en annan gång, är ett helt eget kapitel!). Genom att ta hand om mig själv har jag bättre ork och kraft att ta hand om familjen. Sen gäller det också att jag är lite snäll mot mig själv och "förlåter mig" för eventuella misstag jag gjort. Jag har gjort så gott jag kunnat och ser jag på min familj så har de klarat sig bra. De är underbara!  Lyssnar jag på mig själv, förlåter jag mig, lär jag mig av det och tar jag egen tid så räcker jag faktiskt till.

Och imorgon ska jag på riktig morsvila och verkligen ta hand om mig själv. Jag ska med de bästa av vännerna till Helsingfors och se Bon Jovi ; )

Summa summarum: våga möta svåra känslor, jobba med dem, lär dej av dem och bli stärkt av dem. Ta hand om dej och du kommer att räcka till!

Kram och så syns vi nästa vecka. För jag är ju rockar loss i huvudstaden ; )

2 kommentarer:

mikaela sa...

Jag orkar knappt tänka hur svårt det är för mammaannorlunda - när det kan vara tungt för en mamma åt två normala...
Men hej, vi kanske syns i Helsingfors i morgon!! Vi har också väldigt svårt att få skötare åt våra två små så tiden på tumis är väldigt sparsam, så vi ska försöka njuta av varandras sällskap nu.

Om vi inte ses, ha så jätteroligt!

Anne Salovaara-Kero sa...

Tackar och bockar och visst var det roligt på Bon Jovi! Regnigt joo, men det gör ju inget när det annars är skoj ; )
Hoppas också ni fick njuta och ta tillvara på tillfället avv varandra på tumis.