onsdag 15 juni 2011

Vill du veta hur det känns?

I mitt jobb möter jag föräldrar till missbrukare. Jag kan säkert ge dem en hel del hjälp och stöd, men erfarenheten har visat att den bästa hjälpen många av dem får är att få tala med andra föräldrar som delar deras erfarenhet. De talar samma språk och förstår varandra även utan ord som yppas.

Jag har de senaste åren själv fått lära mig att det faktiskt ofta är så. Att ha en delad upplevelse av något som omkullkastar hela livet gör att vi förstår varandra även om vi annars kanske är totalt olika… Det som ibland kan kännas jobbigt är att andra i ens omgivning inte har en blekblå uppfattning om hur det är. 


Att som förälder ställas inför faktum att ens kära barn för resten av sitt liv kommer att behöva extra hjälp och stöd och att han/hon och hela familjen kommer att få möta en hel del svåra frågor är inte en lätt match. Emily Pearl Kingsley har skrivit en otroligt bra och beskrivande dikt om hur det känns för att även andra ska få en bild av hur det är. Det känns just precis som i dikten nedan:



Välkommen till Holland

"Jag blir ofta tillfrågad om hur det är att leva med ett handikappat barn – att jag borde hjälpa dem som inte delar denna unika erfarenhet så att de kan förstå och föreställa sig hur det känns.


Så här är det: Att vänta barn är som att planera en sagolik semesterresa till Italien. Du köper guide-böcker och gör upp underbara planer Colosseum, Michelangelo, gondolerna i Venedig. Du lär dig några användbara fraser på italienska. Allt är mycket spännande. Efter några månader av spänd förväntan är det äntligen dags. 


Du packar dina väskor och så far du iväg. Flera timmar senare landar planet. Flygvärdinnan kommer in och säger :”Välkommen till Holland”. ”Holland”!?!, ropar du. ”Vad menar ni med Holland? Jag har beställt en resa till Italien! Det är dit jag ska, i hela mitt liv har jag drömt om att komma till Italien”!

Men flygresan har ändrats, ni har landat i Holland och där måste du vara kvar. Det viktiga är att de inte fört dig till en hemsk, ful och smutsig plats full av pest, svält och sjukdomar. Den är bara annorlunda. Så du måste gå ut och köpa nya guide-böcker, och lära dig ett nytt språk. Och du kommer att möta helt nya människor som du aldrig skulle ha mött annars. Det är bara en annorlunda plats. 


Tempot är långsammare än i Italien och det är inte så tjusigt. Men när du har varit där ett tag och återhämtat dig så ser du dig omkring…och börjar lägga märke till att Holland har väderkvarnar…och att Holland har tulpaner…och i Holland finns till och med målningar av Rembrandt. Men alla du känner är upptagna med att resa till och från Italien…och de talar vitt och brett om hur underbart de hade där. 


Och resten av ditt liv kommer du att säga ”Ja, det var dit jag skulle ha rest. Det var det jag hade planerat” Och den smärtan kommer aldrig, aldrig någonsin att försvinna! Därför att förlusten av den drömmen är en mycket betydelsefull förlust. Men, om du ägnar ditt liv åt att sörja över att du inte kom till Italien, så blir du aldrig fri att uppskatta och njuta av allt det sällsamma och det underbara, med Holland."
Emily Pearl Kingsley

Som sagt: så här känns det! Jag hade en plan om en resa till landet ”Normal”, men vi landade i landet ”Annorlunda”. I början var jag rädd och sorgsen över att vi inte kom till Normal. Nu, när jag skaffat en massa information om landet Annorlunda ser jag allt det vackra som det har! 
Önskar bara att resten av världen också skulle uppskatta det… 


En viss sorg och smärta kommer att följa med mig länge, kanske för alltid. Men jag skulle aldrig, aldrig, byta ut mitt liv mot ett liv i landet Normal. Landet Annorlunda har gett mig ett så mycket bredare perspektiv på livet att det är en erfarenhet som jag inte vill byta ut. För det ska jag tacka min underbara son. Tack Anton för att du finns!

2 kommentarer:

Anonym sa...

Precis! Vilken underbar dikt! Precis så är det då det händer det som man minst anat. För vår del var det Celinas drunkningsolycka för 4 år sedan. Då var hon 2,5 år gammal och hade livet framför sig. Allt föll i bitar och inget blev som förr. Alla drömmar som man byggt upp för barnets del falerade. För en stund stannar tiden upp och man får börja om, omvärdera och skaffa sig ny kunskap och hela tiden kämpa för sitt barn. Det var inte så jag hade planerat mitt första barns resa.

/Melinda

Anne Salovaara-Kero sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.