Pisspåtta!

Det är vad jag är om jag tar min dotter på orden! Detta fick jag kastat i ansiktet då hon inte fick min uppmärksamhet. Inte vackert sagt, och ja, hon blir tillrättavisad. Och hon ber om förlåtelse efteråt.

Men vet ni vad? Jag är ändå glad att hon tar plats och utrymme, även om det ibland blir med besvärjelser och ljudliga protester. Grejen är ju den att då det i familjen finns någon som behöver extra mycket uppmärksamhet är det lätt att de andra blir lite förbisedda.

Anni är idag tre år, men har redan i ett års tid varit mer som av en storasyster åt Anton. Det är hon som  lockar honom till lek och "guidar" honom i olika frågor. När vi har en såhär omvänd situation i familjen blir det lätt att man tror hon är större, äldre och mer självgående än vad hon är. Men hon är ju de facto en liten, underbar prinsessa på 3 år som behöver oss föräldrar otroligt mycket. Och det är något jag som mamma får kämpa med konstant. Det är en evig balansgång att ge henne det hon behöver och har rätt till, samtidigt som Anton på grund av funktionshindret kräver sitt.

Älskade Anni

I vår familj har vi försökt lösa det bland annat så att vi försöker ge henne så mycket ensamtid med oss föräldrar som möjligt. Det är klart, vi gör en massa (det mesta) tillsammans som familj. Men vid rätt tillfälle separerar vi oss och tar varsitt barn och gör något tillsammans med bara dem. Det handlar oftast om alldagliga saker som att åka och handla eller gå på en kaffekopp till en vän. Men dessa stunder får hon upplevelsen av att vara den som får 100% uppmärksamhet av mamma eller pappa.

Sen är det också så att Anni är enormt bra på att ta egen plats i vår familj, och gör sig hörd. Och det är bra! För oss föräldrar kan det vara jobbigt (ouh dear...) då även hon pockar på uppmärksamheten. Men för henne är det bra, för på så vis tvingas vi till att ge henne den tid hon behöver och förtjänar.

Det finns en del forskning kring hur syskon till utvecklingsstörda klarar sig och det sticker i hjärtat då man läser dem... De klarar sig bra och många hittar sitt yrke inom vården (överraskad?), men de har ofta en upplevelse av att de inte blivit tillräckligt sedda av föräldrarna... En känsla av att inte ha blivit tillräckligt bekräftade, sedda och hörda... Det är alltså något vi får jobba med, varje dag.

Och tack och lov har hon redan i sin grundpersonlighet ett drag av lite jäklaranamma och mycket envishet (som min man säger att kommer från mig, I don´t know why?), men med ett hjärta av guld. Då det gäller är hon otroligt mån om sin bror.

Hon är är sitt unika jag som växer upp i familjen Annorlunda och på så vis kommer hon att leva ett liv med ena foten i landet Normal, andra i landet Annorlunda. Men hon kommer att fixa det bra! Och jag klarar bra av att vara mamma Pisspåtta mellan varven då hon påminner mig om att hon behöver mig. Älskar dig Lillon!