måndag 19 september 2011

Att dela sitt innersta

Jag fick för en tid sedan frågan om hur jag vågar skriva så öppet här på bloggen. Om hur jag valt att blotta mig så, om jag inte är rädd att det ska tisslas och tasslas om mig? Om jag inte känner mig "uttittad" i min relativt lilla hemstad?

Jag berättade för hen att jag inte upplever att jag förlorar något på att vara öppen. Jag har nu skrivit sedan juni 2011 och hittills känt att bloggen enbart fört med sig positiva grejer. Det är som en god spiral: när jag ger av mig så får jag minst lika mycket tillbaka…

Visst funderade jag själv också i början om varför jag valt detta sättet att blogga. Hittade faktiskt inlägget nedan, som jag skrivit 19.9.2011. Det håller fortfarande sträck : ) Ha det bra!

Anne

***********************************************************************************************

Jag har de senaste dagarna funderat kring varför i hela fridens namn jag insisterar på att blotta mitt innersta inför så många människor. Kända som okända. Jag har försökt ändra stuk och gjort några misslyckade försök att skriva ett käckt och roligt inlägg om något vardagligt. Men icke, de inläggen fick sig av delete knappen. Det kändes helt enkelt inte som mitt sätt att skriva. Bloggvärlden är dessutom full av fina bloggar om allt mellan himmel och jord. Jag har inget nytt att tillföra på inrednings-mode-mat-shopping-sport fronten.

Så nej, jag kommer inte heller framöver att dela min garderob med dig. Jag vill inte. Och ärligt talat, du skulle tycka den är tråkig! Ett avslöjande kan jag dock sträcka mig till: jag älskar yllesockor! Har massor och mängder av dem tack vare min underbara mamma. Använder dem året runt ; )

Jag kommer inte heller att pina dig med foton från mitt hem. För nej, jag vill inte dela mitt hem med dig. Det är liksom mitt och min familjs.

Jag tror dessutom att du som läsare inte är så intresserad över hurudan frisyr jag haft idag (avslöjande nr 2: har haft samma frilla i typ 20 år), eller vilka kläder mina barn haft på sig. Eller vilken mat jag serverat. Det är inte därför du är in och tittar hit, eller hur?

Jag vet inte varför du kommer hit men jag är tacksam över att du gör det. Och trots att jag inte delar min garderob med dig vill jag dela något annat med dig.

Jag är villig att dela av mitt hjärta, mitt liv, mitt innersta med dig. Jag är beredd att även framöver vända ut och in på det innersta i mig. Varför? Jo, för om du genom att läsa texterna får en djupare förståelse av oss här i landet Annorlunda så är det värt varenda mening, vartenda ord, varenda bokstav jag skrivit. Då kan vi tillsammans öka på toleransen i vår värld, du och jag.





7 kommentarer:

Linda sa...

Jag är glad att du skriver just om det du skriver. Mat, mode och inredning behövs också, men det finns så det räcker och blir över av de bloggarna!

Anonym sa...

Jag kommer inte ens ihåg hur jag hittade din blogg, men nu följer jag den.
Jag känner personer i min närhet som har olika slags funktionshinder, tex min moster med downs syndrom. Och så känner jag en liten 2 årig prinsessa med en svår muskel sjukdom. Hon är så himla underbar :)
Genom din blogg lär jag mig vad föräldrar till funktionshindrade barn känner och går igenom. Jag kommer aldrig att kunna förstå dessa föräldrars känslor, men jag lär mig otroligt mycket annat i denhär bloggen, tex hur man skall bemöta föräldrarna, vad man bör undvika prata om osv.
Du skriver så otroligt bra och ärligt.

Anne Salovaara-Kero sa...

Men tack snälla du för dina fina ord! Syftet med bloggen förverkligas om det är som du skriver, att kunskapen ökas. Sköt om dig och ha det bra. Och kommentera gärna även framöver om du har tankar kring mina texter ; )

Anonym sa...

Tack för att du skriver, du hjälper mig i min vardag som speciallärare... Ofta tänker jag på dig/er och din blogg ger även mitt arbete en annan dimension. Hoppas att många skulle läsa din blogg och på så sätt öka förståelsen för barn med funktionshinder och så klart även för deras föräldrar. Kämpa på och försök tänka på de fina stunderna då det känns som tyngst.

Anne Salovaara-Kero sa...

Hej Anonym: jag är glad att yrkesmänniskor börjat hitta hit, och glad över att texterna kan ge en djupare förståelse i vårt liv.

Och ja, vi har många fina stunder (varje dag!) att tänka på när det blir extra kämpigt.

Tack för fin respons. Ha det gott! Anne

Anonym sa...

Hittade hit genom en vän... En mycket varm och ärlig blogg. Jag vet inte hur det är att ha ett barn med funktionshinder. Däremot har jag jobbat med dom i många år (som idrottslärare) och dom timmarna har varit veckans höjdpunkt! Därför kände jag kanske ingen större rädsla, då jag blev gravid för första gången vid 42 års ålder och det där blodprovet mm visade "dåligt". Vi fick en underbar flicka och nu har vi också en underbar liten pojke. Men jag tänkte, det finns en mening med allt, ifall vi skulle ha fått ett funktionshindrat barn.
Ville bara dela med mig lite av mina tankar. Fortsätt dela med dig av det fina som händer er!
Susanne

Anne Salovaara-Kero sa...

Tack Susanne för dina ord. Det värmer på riktigt i hjärtat att texterna berör på nåt sätt. Och vilket kanonjobb du har, som gett dig chansen att träffa underbara människor : )

Önskar dig lycka till med dina barn och välkommen att läsa inläggen även framöver.

Anne