fredag 9 september 2011

Jag proppar psykofarmaka i mitt barn

Jag tar det lilla pillret i handen. Ångesten klumpar sig i halsen men jag håller god min. Anton sitter ju bredvid mig och ser på mig med sina stora blå ögon, förväntansfull. Jag tar en banan och skär en skiva från den. Sedan delar jag pillret itu, och gömmer den lilla halvan i bananskivan.  

Jag tar på mig min bästa "oj, nu ska du få något riktigt gott-min". Med ett stort leende på läpparna och med glad röst ber jag Anton säga AAAAA, och ta den goda lilla bananskivan i munnen. Jag ser till att han sväljer den. Sedan släpper jag iväg honom för att titta på BUU-klubben.

Inombords flödar tårarna och det känns som hela mitt intre splittras i tusen och åter tusen bitar. Jag känner mig så rutten... Det känns som ett misslyckande från min sida att vi nu är i ett läge där psykofarmaka kommit med i bilden. Om jag bara orkat träna och öva mera med honom, kanske han skulle klara sig utan medicin då? Vi har ju fått så mycket goda råd av terapeuter av de olika sorter...  Om jag läst på mera kanske det skulle vara annorlunda?

Allt detta kände jag inombords när vi började med medicineringen. Känslor går inte att förneka, de är där trots att hjärnan säger något annat. Min hjärna sade: Anne, det här är för Antons bästa! Han kan ha nytta av medicinen. Ge det en chans och pröva på. Det är inte ditt fel, du har redan fem olika läkares opinion och de är alla av åsikten att Anton kan ha nytta av Risperdal. Så sa hjärnan. Men då hjärtat inte alltid lyder hjärnan... Idag är det tack lov lättare att ge honom sin medicin.






Anton var bara 3 år och 8 månader då en av de läkare vi haft för första gången rekommenderade att vi skulle börja medicinera Anton. Läkaren menade att hans beteendestörning var så pass gravt (dvs impulsiviteten) att hon menade Anton skulle lugna ner sig med Rispedal. Både jag och min man blev chockade: att ge psykofarmaka åt en liten pojke på under fyra år? NEJ, det ville vi absolut inte. 


Ett av argumenten till medicineringen var även hur vi föräldrar skulle orka vardagen med en gosse av Antons kaliber. Vi kände inte att det var rätt argument: vi kunde absolut inte tänka oss proppa piller i pojken för att VI skulle ha det lättare. Nej, nej och åter nej. Om han någonsin skulle äta medicin så var det för att HAN behöver det. För att HAN gagnas av det. Inte för att vi skulle ha ett lättare liv. Vi lämnade alltså ärendet och kämpade vidare. Vi talade med sakkunniga som tyckte att vi ännu kunde ge terapierna en chans, kanske de skulle hjälpa honom att hejda sig lite. 


Tiden gick. När Anton var fyra år och fyra månader var vi på uppföljningsvecka vid barnneurologiska polikliniken. Trots terapier verkade Antons fart och fläng inte lugna ner sig. Impulsiviteten var ett ständigt härskande element i vår vardag. Läkaren hade inte så mycket annat att erbjuda än fortsatta terapier + pröva på medicinering. 


Jag minns så tydligt diskussionen vi hade. Vi föräldrar satt runt ett mötesbord tillsammans med läkare, terapeuter och psykolog. Mina tårar rann när diskussionen gick in på medicinering. Jag fick be om servett för att torka dem. Som sidoparentes måste jag säga att jag inte kan förstå att det inte finns gråtservetter färdigt tillhands vid tillfällen som dessa! Jag är garanterat inte den enda föräldern som skvätt en tår vid samtalen. Så ett tips till er alla som jobbar med människor: se ALLTID till att ha näsdukar på bordet när ni för svåra samtal med människor!


Jag minns att jag frågade hur mycket erfarenhet man har av Risperdal och små barn. Svar: inte så mycket egentligen, sällan så unga får det. Åter igen brast det inombords: är mitt kära, underbara barn ett så "svårt fall"? Jag hade ju givetvis (mamma docGoogle) redan läst in mig på Risperdal och rös vid tanken att ge det till Anton. 


Här kort om Risperdal: ett atypiskt antipsykotisk läkemedel som främst används för att behandla psykotiska störningar som schizofreni. Används även för att behandla maniska och blandade stadier av bipolär sjukdom. Läkemedlet används också i låg dos, för att behandla mycket svåra betendestörningar såsom svår oro, ångest och hallucinos bland annat hos personer med olika demenssjukdomar. Listan på biverkningar är lång. Skulle du känna dig väl till mods att ge det till ditt barn? Nehej, tänkte väl det. Men detta är ändå så gott som den enda medicinen man har erfarenhet av, för sådana som Anton.


Efter att ha konsulterat ytterligare tre läkare, talat med otaliga sakkunniga och främst av allt lyssnat till vårt inre och tänkt på vad som Anton har hjälp av kom vi vid årsskiftet 2010-2011 fram till att vi prövar på det. Orsaken till detta var att vi tyckte oss märka att Anton själv ibland blev besvärad av alla de tilltag han ställde till med. Han led av att det var ett evigt nej, nej, nej, stop, stop, stop kring honom. Man kunde se att han blev ledsen när han ställde till det, men bara kunde inte stoppa sig...


Vi gick på alla blodprov, hjärtfilmer etc och vid påsken 2011 gav jag honom hans första piller (som den inledande texten beskriver). Vi hade varit rädda för alla biverkningar, att han skulle bli en zombie. Men nej, vi såg de facto ingen verkan. Vilket paradoxalt gjorde oss besvikna. Vi hade så höga förväntningar nu när vi äntligen tog steget! 


Sedan våren har vi nu höjt på dosen i tre etapper. I dagsläge verkar det ha en viss inverkan: han har aningen lättare att kontrollera sina impulser men de är fortfarande en stor utmaning i vår vardag. Men de dagar vi lämnat bort medicinen är han extra orolig och det märks på allt. MEN: hans underbara personlighet har inte ändrat ett dugg, som vi varit så rädda för. Han är precis sitt spralliga glada jag som innan. Vi är alltså nu i ett skede då vi är nöjda med att låta medicinen ha sin verkan: Anton har själv ett aningen lugnare liv tack vare det. Tiden visar hur fortsättningen ser ut.

Vad jag vill säga är att livet inte alltid är svart och vitt. Vi har fått både uppmuntran till vårt beslut och även erfarit ögonbryn som höjs. Ögonbryn som höjs i undran över hur vi ger psykofarmaka till ett så litet barn. Men åter igen: döm ingen utan att du vandrat i dennes skor en tid. Du kanske ändrar dig. 


Jag vill med detta inlägg ge andra föräldrar i liknande situation tröst: du är inte en dålig, misslyckad förälder för att du hamnat i en situation som detta. Ibland är det kanske enda alternativet. Och känner du till slut i hjärtat att ditt barn kan ha hjälp av medicin så ta emot den hjälpen. Det går alltid att sluta med det om det känns fel eller inte ger resultat. Här i landet Annorlunda gör vi besluten baserade på lite andra premisser än i landet Normal, och det är något vi måste lära oss acceptera. Och framför allt komma ihåg att njuta av allt det vackra vi får erfara på vår resa i detta underbara land.

6 kommentarer:

Melli sa...

Jag kan förstå att det känns hemskt att "proppa i" sitt barn medicin. Men förstår också att det ibland är nästan enda utvägen. Själv har jag ätit depressionsmedicin till och från sedan tonåren, inte nåt man gillar men nåt man ibland måste göra för att också de andra i familjen ska ha det bättre, en lit bättre mamma.
Förstår han själv att det är för hans bästa? Har han haft synpukter på saken?

Anne Salovaara-Kero sa...

Hej Melli,

Det är ju så att ibland är medicinerna den rätta lösningen, kanske tom den enda. Och ingen ska skuldbeläggas för det. Vi som hamnar i den situationen, själv eller som anhörig, har nog tillräckligt med de egna känslorna utan att utomstående fördömer oss. Vilket tyvärr ibland händer...

Som sagt, det har inte varit ett lätt beslut. Mera som enda utvägen. I Antons fall handlar det även om säkerthetsfrågor: han är så oerhört impulsiv att det ofta ställer till med farositationer (rusar ut på gatan osv). VI är idag tillfreds med lösnigen o framtiden visar hur det går. Det positiva är ju att det på inga sätt ändrat hans personlighet. Han är precis som förr, dvs för det mesta glad ; )

Din fråga om han förstår att det är till hans bästa så är svaret att han nog inte ännu förstår vad det handlar om. Han har ju ett intellektuellt handikapp o jag tror inte han förstår. Men han mår ju bättre pga av att det är lite lugnare kring honom. Den dagen han själv förstår tror jag han kommer att säga att det var rätt beslut.

Oj, långt svar..

Sköt om dej, Du är en bra mamma fast du ibland måste ta till mediciner.

Kram,
Anne

Linda sa...

Här är en till Risperdalmamma. Fattar inte hur jag missat din blogg, men är glad att jag hittade den nu!

Anne Salovaara-Kero sa...

Hej Linda! Och välkommen till denna blogg om vår lite annorlunda värld. Och skönt att "träffa" en annan risperdalmamma. Har ju inte träffat såna innan, bara dem med vuxna barn. Har känt mig lite ensam o udda då läkarna sade att det är extremt ovanligt att ge åt så små som Anton. Men som sagt, i vårt fall var det rätt beslut. Sköt om er o vilken fin blogg du själv har ; )

Linda sa...

Samma här! Om du har tid att lyssna på programmet familjeliv på radio vega nu på lördag är jag med och berättar lite om hur vi har det.

Anne Salovaara-Kero sa...

Linda: ska absolut lyssna på den. Den kommer säkert på arenan? Ska sitta på möte 11-17 på lördagen, fundera på hur vi föräldrar kan utöva samhällspåverkan i dessa frågor ; )