fredag 16 september 2011

Tårarna rinner... av LYCKA!

Jag har i dag upplevt något stort. För många av er läsare är det troligen småpotatis och vardagsmat, det som i dag har hänt. Men här i landet Annorlunda, i mitt liv, är det stort! 

Jag har sedan Anton började gå ordentligt (sommaren 2008) mer eller mindre känt mig som en fånge i vårt eget hem.  Han har varit (är) så oerhört impulsiv och snabb i sina ryck att jag mer eller mindre isolerat mig hem med barnen de dagar jag varit själv med dem. 

Varför det? Jo, att ta sig ut på en längre promenad har varit omöjligt med en Anton som rusar iväg hit och dit och en Anni som ännu är för liten för att lämnas ensam vid vägrenen för att vänta medan jag springer efter Anton (trust me, har upplevt det en gång och vill aldrig mera vara med om det). 

När Anni ännu gick att ha i vagn kunde jag ta en lite längre sväng, för då kunde jag vid paniktillfällen lita på att hon satt fastspänd i vagnen. Eller byta och sätta Anton i vagnen. Jag har just och just utan vagn kunnat gå till lekparken som ligger ett gathörn från oss, och därifrån till Korsholms kyrka som ligger intill oss. Det har varit vårt revir. Längre har jag inte vågat gå utan vagn... Men mera funkar ju inte vagnen, Anton ryms inte i den och Anni vägrar att sitta i den = isolering.


I dag kände jag på mig att nu är det dags att pröva att utvidga reviret. Jag stängde ut alla tankar om att det kunde sluta i katastrof. Jag tog barnen i hand och så gick vi hand i hand hela vägen till en park som ligger ca 1,5 km från oss. Vi lekte polis och tjuv och Anton hängde rätt bra med i svängarna - bara det är stort, han använde sin fantasi! 

På hemvägen mötte vi tre personer varav tre hälsade tillbaka på Anton! Med ett leende! Det ni ; ) Som en höjdpunkt kom tåget (Anton har pippi på tåg, bara älskar att se dem och vinkar alltid glatt) och lokföraren hälsade tillbaka... Fatta vilken lycka för små barn. 

Och då brast det för mig... Där stod jag vid övergångsstället med ungarna i hand och tårarna bara rann längs kinderna. De tittade undrande på mig och jag sa: mamma får ibland tårar i ögonen när hon blir riktigt, riktigt super mega duper glad - och det är mamma nu. 

Vi har i dag tillsammans fixat att ta oss utanför vårt vanliga revir. Och vi har mött vänliga människor som hälsade och vinkade till oss. Jag är i skrivande stund så oerhört lycklig och kom än en gång ihåg att livets små dåd gör det stort. Enligt våra mått mätt, här i landet Annorlunda, har vi gjort något stort i dag.

7 kommentarer:

Polly Esther sa...

Ljuvligt Anne! sitter här tårögd och läser ditt inlägg. ååå vad jag vill hälsa på Anton! det vore en ÄRA att få ta honom i hand och häsla käsipäivää rikti redit :)

Nickby rapporterar sa...

Det är inte bara du som blev så glad att tårarna börjar rinna, här är en till! Lycka! Micaela

Anne Salovaara-Kero sa...

Det var en fin upplevelse igår ; ) Ska göra om bravuren idag!
Det känns som att livet börjar lätta lite iom att Anni också blir större, samtidigt som ju också Anton går framåt i sin egen takt.

Anu: kanske du kommer ut på e kaffekopp nångång o skakar hand med A ; )

RockMom sa...

Hittade plötsligt din blogg..och kommer att följa med dig i framtiden.
Jag har också ett handikappat barn, inte lika gravt, det är så att det inte egentligen syns på honom, eller ens märks så mycket längre-.
Skriver inte om det, och pratar inte så mycket om det längre, eftersom killen börjar bli vuxen, och det är så känsligt.
Men jag känner igen många tankar..
Kram till er!!

Anne Salovaara-Kero sa...

RockMom: Tack för orden o kramen ; )

O vilken tuffing du är! Var o kollade in din blogg också. Jag ska med nöje följa med din vardag med de små o lite större barnen.

Ha det gott!

Matts sa...

Det är något visst med tåg. Som barn bodde jag i Sandviken. Jag och en kompis brukade gå till Rytilaks (området norr om övergångsstället vi Kopparporten)och se på tågen som for förbi (det var mest ånglok på den tiden eftersom jag är ruskigt gammal ;) ). Råkade vi ha en en pennis slant så satte vi den på skenorna bara för att få se den bli "manglad" till tredubbel storlek.

Matts sa...

Innan nån annan hinner så får jag rätta mig själv om Rytilaks. Vädersträcket är väster och inte norr. En mera exakt beskrivning av var Rytilaks fanns (jag konsulterade Eniros karta), är området norr om korsningen mellan Krutkällarvägen och Bangatan.