"Drömmen"

I natt vaknade jag igen av att hjärtat slog i rasande takt. Det tog en stund innan jag förstod att det bara var "drömmen" som väckt panikkänslan i mig. Jag kramade dynan och tänkte: det är ingen fara - Anton är trygg. Jag försökte andas djupt och tänka på annat för att kunna somna om. Det tog en stund, som alltid. Trött i dag. 

"Drömmen" är en återkommande mardröm jag har. Inte så ofta, tack och lov, men mellan varven besöker den mig om nätterna. Den ser alltid likadan ut. Jag är med barnen i stan och plötsligt har jag tappat bort Anton. Anni är fortfarande i min hand. Jag har hållit honom i handen - som alltid - men plötsligt är han bara borta. Det går inte att med ord beskriva panikkänslan som bryter fram. Det är en ofantligt stark känsla som känns som om hela jag splittras i delar. Drömmen hinner aldrig fortsätta, för jag vaknar alltid till denna känsla av panik, när hjärtat rusar iväg. 

Jag tror att drömmen är en signal från mitt undermedvetna. Jag är så van att konstant hålla kontrollen över Anton. Jag läser hela tiden av honom, ser på hans blick, huvudställning, ja till och med hans andetag för att kunna förutspå vad han till näst vill. Ofta känns det som om jag nästan kan läsa hans tankar. Vi kan till exempel vara i affären och oftast (inte alltid) hinner jag tolka hans signaler och förebygga mindre eller större olyckor. En utomstående skulle aldrig ens märka att jag just parerat en olycka - det går så smidigt när man är tränad.

Men tillbaka till drömmen: min värsta mardröm är ju att tappa bort Anton. Bara tanken på det ger mig rysningar... På grund av hans impulsivitet kunde det sluta mycket illa. Han kunde lätt bli överkörd av en bil. Det är nämligen så att om han ser något intressant på andra sidan gatan så rusar han ut på den utan att kolla sig för. Han hinner liksom inte bromsa sina impulser. Med tiden hoppas vi att detta ska lätta med sig, och att medicinen ska hjälpa till.

Jag kan även i vaket tillstånd få hjärtat i halsgropen bara av att jag för en sekunds bråkdel tappar honom ur synfältet. Även i en trygg omgivning som vår ingärdade gård (150 cm högt staket runt hela gården, med låsta portar) kan jag av gammal vana haja till om jag inte precis hela tiden ser honom. Vi fick staketet i somras och jag ska hoppeligen snart lära mig att slappna av här. Han kan inte rymma iväg. Här är han trygg.

Drömmar är ett sätt för oss människor att bearbeta det undermedvetna. Min dröm handlar om mina rädslor. Om rädslan att slarva och tappa kontrollen över Anton. Om rädslan över att ingen tar hand om honom om inte jag gör det. Om rädslan över hur det går för honom sedan när jag inte mera finns till för honom.

Ännu är han liten och behöver mig och min handledning och pareringar. Han behöver mitt fasta handetag när vi är ute i världen. Men jag kan inte för evigt hålla hans hand - även om jag skulle vilja. Det kommer en dag när jag måste släppa taget och lägga min tilltro till att han mognat och lärt sig att hantera omvärlden, trots alla impulser den bjuder på.

Det är en dag jag väntar på trots motstridiga känslor. Jag vill uppleva att jag kan släppa hans hand. Jag vill se honom gå ut genom porten från vårt hem för att upptäcka världen på egen hand. Det är min "vackra dröm" jag också har mellan varven... Vad jag då hoppas är att också omvärlden är redo för honom. Jag hoppas att det finns människor som vid behov tar honom i handen och hjälper honom på vägen. Hjälper honom till tryggheten.

Kan jag lita på det tror jag att min mardröm kan sluta besöka mig om nätterna. Då kan jag istället drömma min "vackra dröm". Så ser du någon gång en medmänniska som ser ledsen, rädd eller vilsen ut: gå fram till denne och fråga om du kan hjälpa till på något sätt. Snälla.