När rädslan tar ett styptag

Jag känner hur det stockar till i halsen. Tårarna bränner under ögonlocken. Jag biter ihop tänderna och intalar mig själv till att inte låta rädslan ta över. Inte låta den ta sitt stryptag om min hals. Jag försöker andas lugnt och schasa iväg mina farhågor om framtiden. Försvinn! ropar jag i mitt sinne till dem!

Oftast försvinner de, mina ständiga följeslagare: farhågorna och rädslan. Men inte alltid. Inte idag. Idag tog rädslan sitt stryptag om mig och kastade alla farhågor rakt i ansiktet på mig. Mitt hjärta bankade och det kändes som att den förhatliga rädslan tog ett totalt övertag. Det blev svårt att andas, som att rädslan vill äta upp mig. Jag föll på knäna medan tårarna sakta bröt fram och jag lät gråten komma. Jag gav upp för känslan och valde att omfamna tårarna. 

För om det är något jag lärt mig de senaste fyra åren så är det att ibland lönar det sig inte att kämpa emot känslorna och tårarna. Ibland är det bäst att bara låta dem komma - låta rädslan, ångesten, oron och våndan skölja över en. Då brukar den ge med sig snabbast. 

Och när den gett med sig stiger en annan känsla fram: beslutsamheten. Beslutsamheten att aldrig ge upp. Beslutsamheten att inte ge vika för vilken oroande riktning vårt samhälle håller på att ta. Beslutsamheten att ge en röst för dem som inte själv kan, eller orkar, tala för sig. Beslutsamheten att alltid stå vid mitt barns sida. 

Hmm... Nu undrar du kanske vad som utlösta min rädsla idag? Låt mig berätta.

Jag fick, IGEN, höra om hur det i FINLAND ÅR 2011 händer sådant som att man LÅSER IN UTVECKLINGSSTÖRDA på natten. Med enbart en säng och sängkläder. Med hänvisning till resursbrist!!! 

På riktigt: jag får världens ångest av att tänka på att jag någongång ska lämna mitt barn i denna värld. Kalla mig pessimist, men jag är tyvärr inte övertygad om att vårt samhälle är på väg mot rätt håll. Att vi på riktigt skulle börja ta hand om de svagaste... Vi håller på att bygga ett samhälle som mest är till för de starka. Dem som har de vassaste armbågarna.

Jag jobbar stenhårt med mig själv för att jag inte ska oroa mig för mycket om framtiden. För vad hjälper det? Samtidigt kommer dessa flashar av oro med jämna mellanrum. Inte så att jag framkallar dem själv. Det räcker med att se på nyheterna, lite följa med webben och samhället överlag så där kommer de, helt av sig själv... Som idag, när jag läste om en mamma som är orolig över sitt vuxna barn, då denne låses in.

Nu blev detta tydligen ett inlägg av den mörka sorten... Sorry. Men som jag lovat, jag skriver ärligt om hur jag upplever livet då jag ser på det från denna kant. Det är inte bara glitter & glamour. Om vi slapp oroa oss för framtiden och hur Anton omhändertas i sinom tid skulle det vara bra mycket lättare.

Även om jag är lite pessimistisk inför vart vårt samhälle är på väg så har jag ju en inneboende liten, liten positivist inom mig. En söt liten figur som knackar mig på hjärtat och påminner om att det finns hopp. Figuren påminner mig om att det finns människor som bryr sig, även om dem som är annorlunda i vår värld.

Figuren påminner mig om att titta på Anton. Att lära mig av honom. Att lära mig av hans förmåga att på sitt lite udda sätt sprida glädje, värme och förståelse runt sig. Kan jag lära mig av honom så kan jag föra hans budskap vidare. Budskapet att alla är lika värda och alla har rätt till ett bra liv. Även då när det kostar lite extra. Allt går inte att mäta i pengar.